av: Franz T. Cohn 

Utdrag ur längre artikel som inom kort återfinns på SII:s hemsida. Vi återkommer i nästa Snabbnytt med mer information om detta.

Läkemedel

En helt osannolik tillväxt har de senaste åren skett inom den farmaceutiska industrin.

Läkemedelsföretaget Teva är idag världens största tillverkare av generiska läkemedel. Det har en omsättning på ca 105 miljarder kronor. Antalet anställda är 40 000 i hela världen varav 5 000 i Israel. Förklaringen till denna framgång är att man i alla länder försöker få ner sjukvårdskostnaderna genom att använda läkemedel vilkas patent har gått ut men som fortfarande används. Originaltillverkarna har försökt hålla priserna uppe men generikatillverkarna har tagit över med billigare kopior. Teva har fabriker i Israel, USA, Europa och Latinamerika.

Egna läkemedel mot MS och Parkinson

Men Teva har också tagit fram egna nya och intressanta läkemedel som härrör från forskning på israeliska universitet. Ett av dessa är Copaxone för att hejda multipelskleros. Det lär enligt en bekant som har sjukdomen vara det bästa på marknaden. I samarbete med ett svenskt företag i Lund, Active Biotech, lanseras snart ett läkemedel mot MS som kan tas oralt som tablett, istället för Copaxone som måste injiceras. Ett annat originalpreparat från Teva är Azilect® (rasagiline) mot Parkinsons.

Det finns också en hel del nya immunologiska utvecklingar att hålla ett öga på framöver, både hos Teva och mindre biomedicinska företag. Stamcellsforskningen på universiteten och i nya företag är omfattande.  

Inom medicinsk teknik pågår en snabb utveckling i Israel. Här vill jag bara nämna ett av flera intressanta medicinska teknikföretag som vuxit fram de senaste åren. Det är Given Imaging med sina unika pillerkameror för enkel diagnostik av tarmåkommor. Det är en videokamera i miniatyr som med en radiosändare ryms i en kapsel, lik ett större vitaminpiller, som sväljs. Från pillret sänds färgbilder till en yttre videobandspelare som patienten kan bära på under de timmar som det tar för pillret att passera tunntarmen. Metoden används redan på flera svenska sjukhus. Nya typer har utvecklats för undersökning av matstrupen och av tjocktarmen.

Källa: http://www.si-info.org/

ABBAS MÅSTE FÖRFALSKA HISTORIEN FÖR ATT FÖRSVARA PALESTINSK ARABISKA KRAV Den 16 maj skrev PA-ledaren Mahmoud Abbas en artikel i New York Times där han framlade sin uppfattning om kampen för en palestinsk stat. Abbas kommer ihåg när han som ”en 13-årig palestinsk pojke” 1948 drevs ut från Safed i Galiléen till Syrien. Han beskriver, hur ”sioniststyrkor drev ut palestinska araber” och att sedan ”Arabiska arméer ingrep” - för att stoppa sionisterna.

Abbas säger vidare, att ”sista gången frågan om en palestinsk statsbildning var en huvudfråga” i FN, var 1947 då det skulle avgöras ”huruvida vårt hemland skulle delas i två stater.” Men, fortsätter han, etablerandet av vår palestinska stat är fortfarande ett ouppfyllt löfte.” Efter att ha beskrivit judarna som kolonisatörer, avslutar Abbas med att ”endast ockupationen av vårt land hindrar oss från att nå vår fulla nationella potential.”

Kommentar: Abbas artikel är en fullständig förfalskning av historien, och hans skriftliga djärvhet bottnar antagligen i hans övertygelse att läsarna inte känner till historiska fakta. Artikeln syftar till att beröra känslans strängar för det sinne för rättvisa och ärlighet som är så vanligt i den amerikanska medvetenheten. Han använder emotionella, men snedvridna argument för att nå detta mål.

Det finns åtskilligt som vi måste komma ihåg angående utdragen ovan. Allra först: år 1948 skulle den lille Mahmoud inte ha beskrivits som en ”palestinsk” utan som en ”arabisk” pojke. Araberna i det området såg sig själva, och gör så fortfarande, som en del av den arabiska umma (folk). De såg det brittiska Palestina-mandatet som en del av södra Syrien och inte som en separat geografisk enhet. Av den anledningen blev FN-beslutet att upprätta en ”arabisk” - inte en ”palestinsk” stat.

För det andra, var det araberna som vägrade att acceptera FN-förslaget att upprätta en arabisk stat (tillsammans med den judiska). Detta är inte ”ett ouppfyllt” löfte - Det är ett förkastat löfte! För det tredje, var flyktingarna ett resultat av att det var araberna som startade anfallskrig mot judarna - inte tvärtom. Därtill kom att många araber flydde, utan att man sett en enda judisk soldat. De flydde därför att man uppmuntrats av ledarna av de omgivande arabiska nationerna, som lovade att man skulle får återvända så snart som den judiska staten hade tillintetgjorts.

Sist och slutligen förmedlar artikeln det klara intrycket att 1947 skedde en stor orättvisa, då ”vårt hemland” delades i två stater. Abbas framlägger det här som en större eftergift. Men år 1947 såg inte det internationella samfundet det som att en stor orättvisa gjordes mot araberna. Tvärtom var det dåliga samvetet för judarnas skull, som hade lovats ett hemland i det brittiska mandatet. Judarna berövades på två tredjedelar av det, när Transjordanien (dagens Jordanien) bildades. De fick endast en smal remsa land, delat i tre delar och till stor del bestående av öken.

Araberna, bland vilka de palestinska araberna räknades som en integrerad del, hade redan självstyre i ett antal länder. Dessutom hade araberna i Palestina-mandatet aldrig varit en enskild nation. Rättvisa krävde att en judisk stat blev etablerad i landet, där judar hade bott i 3500 år, det enda land som de någonsin har kallat för sitt hemland.

Abbas kan förfalska historia och kan även bedra ett stort antal människor till att tro på dessa osanningar. Men kommer upplysta politiker, som lätt kan kontrollera fakta, att tillåta att en sådan intrig ska lyckas? Om en nation beslutar att erkänna den palestinska staten, bör man inte göra det grundat på förfalskningar.

http://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=12980#2

Den israeliska försvarsstyrkan (IDF) sade igår, efter undersökningen av hur den judiska tillbedjaren Ben Yosef Livnat för två veckor sedan dödades av den palestinska myndighetens (PA:s) polis, att attacken var obefogad. Tillbedjarna, som kom tidigt på morgonen för att be vid Josefs grav i Nablus, utgjorde på inget sätt någon säkerhetsrisk för polisen och bedjarna handlade inte på sådant sätt att det motiverade att polisen sköt mot dem. IDF sade att totalt 44 skott avfyrades mot judarna, av vilka de flesta, om inte alla, var obeväpnade. Inga skott avfyrades i andra riktningen.

Enligt IDF var åtminstone två av den palestinska myndighetens poliser utbildade av amerikanerna vid basen i Jordanien och en annan hade tidigare varit inblandad i terrorism. Poliserna sköt för att döda, sammanfattar IDF. Utredningen av händelsen fortsätter.

Kommentar:
Allteftersom omständigheterna kring denna händelse blir klarare, blir PA:s försök att framställa tillbedjarna som ett hot mot poliserna uppenbarat som osanna. Nyktra som vanligt i sina slutsatser ”utesluter” IDF inte att detta var en terrorhandling. Det faktum att 44 kulor avfyrades, fastän judarna försökte komma undan, medan inga kulor avfyrades mot poliserna, bevisar bortom skuggan av varje tvivel att PA:s officerare besköt personer som inte utgjorde något hot. Det är därför svårt att undvika slutsatsen att det faktiskt handlar om terrorism.

Då infinner sig en huvudfråga: Om PA:s poliser som skjuter och dödar (av en tillfällighet råkade de döda ”bara” en person) ursäktas av PA-ledare och rättsväsendet, ska då USA fortsätta att utbilda dem? Bör EU fortsätta att bidra ekonomiskt till sådana insatser? Inte så att detta fenomen är nytt. Som en del av Oslo-överenskommelsen tilläts PA att etablera en polisstyrka och Israel utrustade dem med vapen. Dessa vapen vållar många israelers död när ”polismännen” sadlade om och förvandlade sig till terrorister.

Så länge ”Nakba attityden” som beskrivs i föregående artikel dominerar, kan man inte förvänta sig att sådana här incidenter kommer att upphöra. Att låta brott som detta passera ostraffade stärker den attityden och sänder ett klart budskap till den unga generationen att brott mot judar tolereras. Hur länge ska det internationella samfundet fortsätta att stödja en sådan regim?

http://click.livetsord.se/mail/RLS?mid=879624060&guid=1j8GaT&lid=6519206

Avslutningen på en intressant artikel i Sydsvenskan, signerad direktören vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik i Stockholm.Svante Cornell:

"Slutligen finns viktiga lärdomar om ansvarsutkrävande. Det internationella samfundet består av stater, men även andra krafter är krigförande: gerillagrupper som Hamas och talibanerna, som inte skyr terror, eller icke erkända kvasistater som Abchazien och Sydossetien i Georgien.

Goldstones rapport visade hur ansvarsutkrävandet blir ensidigt: fokus riktas på Israel, men inget ansvar utkrävs för Hamas systematiska brott.

Än värre är att stater drar nytta av situationen. Iran utnyttjar Hamas och Hizbollah som vapen mot Israel, och Ryssland utnyttjar Abchazien och Sydossetien mot Georgien. Men båda länderna frånsvär sig allt ansvar.

En allt viktigare fråga i dagens värld är därför hur ansvar kan utkrävas även av icke-statliga organisationer och de makter som står bakom dem."

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1444950/Viktiga-lardomar-att-dra-av-Gazakrige

I dag samlas samfundet Sverige-Israel i Jönköping till sitt årsmöte. Det finns en förenande och gemensam nämnare med alla som kommer dit från olika delar av landet. De anser att staten Israel har en rätt att leva och utvecklas som alla andra fria stater under respekt och i fred med sina grannar. Det är inget orimligt krav.

Men det är likväl inte självklart. Det finns alltför många även i den svenska debatten som föredrar att demonisera Israel och se mellan fingrarna med det hat som möter en av världssamfundets självständiga och demokratiska stater. De som hatar Israel har genom åren ursäktat det brutala förtrycket i Mellersta Österns diktaturer. Demokratin är i deras ögon en större fiende. De som värnar staten Israels rätt att existera kallas "Israel-lobby" med det underförstådda budskapet att det är något illegitimt med staten Israel.

För mig som vän till Israel handlar det inte om att försvara den israeliska regeringens politik utan om att värna en demokratisk regim. Den israeliska bosättningspolitiken anser jag motverkar fredssträvanden och jag oroar mig för att vissa motsätter sig den tolerans och öppenhet som präglat det israeliska samhällets utveckling. Men det förändrar inte det faktum att demokratin alltid är värd att värna. Man kan ifrågasätta en demokratis politik, det är demokratins själ, men inte demokratin.

Det finns ett existentiellt hot mot Israel. Det hotet kräver ett ultimativt ansvar som jag menar berör oss alla. Där demokratin hotas med terror och ytterst krig och utplåning kan vi inte stå neutrala. Det är inte för mycket demokrati som präglar Mellersta Östern. Den grundläggande konflikten i regionen är en konflikt mellan demokratins krafter och i dag övermäktiga krafter som saknar respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Demokratins fiender i Iran, i Saudiarabien och bland de terrororganisationer som verkar för hat och för sharialagstiftning som överordnad demokratins och rättstatens regler.

Mitt stöd för Israel sker inte på bekostnad av någon annan än alla de som öppet förespråkar förtryck och diktatur. Men mitt stöd för demokratin i Israel gäller lika mycket demokrati för palestinier, i en egen stat, för iranier, egypter, syrier och tunisier, för att inte nämna libyer och saudier och alla andra som lever i Mellersta Österns mer eller mindre medeltida skräckvälden.

De som hatar Israel gör det inte till förmån för araber och muslimer utan till förmån för hatets krafter i dessa länder. Den lobby av diktaturvänner som genom årens lopp har skrivit hyllningsartiklar till diktaturer och terrororganisationer, debattörer som Gardell, Gahrton och Guillou, har aldrig bekymrat sig för de förtrycktas demokrati, bara över de politiska organisationer som styr på Västbanken och i Gaza. Denna förtryckarlobby har hellre utmålat den enda demokratiska staten som en diktatur än kritiserat diktaturer som under årtionden mördat för att härska.

Med Goldstone-rapporten tog de som sin utgångspunkt att Israel skulle möta samma militära insatser som de nu motvilligt erkänt behövs mot Gadaffi. Den israeliska demokratin är i deras ögon likvärdig med Gadaffis diktatur. Så har Jan Guillou skrivit och så har Palestinagruppernas ordförande Gahrton agerat. Bättre än så kan de inte skilja mellan demokrati och diktatur.

Men vad säger de som använt Goldstone-rapporten som argument för väpnat våld mot en demokrati när Goldstone nu själv konstaterar att rapportens misstankar saknade grund; att Israel inte utövade avsiktigt våld mot civila i Gaza, att Hamas medvetet använde civila som sköldar och att FN:s råd för mänskliga fri- och rättigheter egentligen bara ville anklaga Israel? De har inte sagt något.

Det är dags för förtryckarlobbyn att ge besked om varför de okritiskt accepterar krav och uppfattningar från ett FN-organ som domineras av diktaturer som utslag för demokrati och omtanke om mänskliga fri- och rättigheter? Varför attackerar de aldrig diktaturerna och hatet, varför fördömer de inte totalitära rörelser och regimer som drabbar miljoner och åter miljoner? Hur kan förtryckarlobbyn förklara att de hellre har beundrat diktaturerna än fördömt dem?

Gunnar Hökmark, Ordförande för Samfundet Sverige-Israel.

Publicerad på Newsmill 15 april 2011
http://newsmill.se

Gunnar Hökmarks egen sida:
http://hokmark.eu

Samfundet Sverige-Israel
http://sverigeisrael.org

Branden på Karmelberget i början av december 2010 var en av de värsta naturkatastroferna i Israels historia. Trots heroiska insatser från brandkår och frivilliga samt internationella hjälpinsatser härjade elden i flera dagar innan den kunde släckas. 44 människor, de flesta fångvaktare och poliser, omkom då deras buss överraskats av eldhavet på en av Karmelbergets slingriga och branta vägar.

Tusentals människor tvingades att evakuera sina hem; över fem miljoner träd och dussintals bostadshus brändes ner. Ungdomsbyn Yemin Orde, belägen på Karmelbergets sydvästra sluttning med en fantastisk utsikt över Medelhavet, drabbades speciellt hårt: 40 procent av byn förstördes i lågorna.

- Runt den här gräsplanen stod stora buskar och träd där barnen brukade leka, berättarRachel Jasso-Nagato som arbetar med utlandskontakter på Yemin Orde.

Hon pekar mot en lerig yta där nedsågade, halvt brända trädstammar lagts i prydliga högar.

- Du kan inte föreställa dig hur vackert det brukade vara...och här till vänster låg biblioteket, som brann ner helt.

Personal och elever evakuerades av säkerhetsskäl samma dag som branden bröt ut. En månad senare har några av eleverna och personalen redan flyttat tillbaka, men större delen av Yemin Ordes 500 elever bor fortfarande på en militärbas i närheten av Givat Olga, en halvtimmes resa från byn. De åker buss varje dag fram och tillbaka till skolan på Yemin Orde, som ligger lite avsides från själva byn och som inte skadades i branden.

- Det är hemskt jobbigt för dem, säger Rachel. Många elever har sina föräldrar utomlands, kommer från svåra sociala förhållanden eller är föräldralösa. Yemin Orde är deras enda riktiga hem.

Yemin Orde grundades 1953 för att ge hemvist åt judiska föräldralösa ungdomar, många av dem överlevande från Förintelsen. Idag är de flesta ungdomarna nyinvandrare från Etiopien eller från det forna Sovjetunionen i åldrarna 14-18 år. Förutom hebreiskkunskaper och skolgång strävar Yemin Orde efter att ge ungdomarna en känsla av stolthet över sin egen kultur som en del av det judiska folkets kultur och historia, och att ge dem en möjlighet att utveckla sin egen personlighet för att sedan kunna bidra till samhället. Konceptet är inte bara teori, utan noggrant omsatt i praktiken.

- Det här är byns godjo, en traditionell etiopisk hydda täckt av halm som också brann ner, förklarar Rachel när vi går förbi en metallstruktur med en snedvriden Davidsstjärna högst upp. Här samlades alla en dag om året till minne av den etiopiska judenhetens invandring till Israel. I byn firar vi också Sigd, en av etiopiernas speciella högtider.

Värst drabbat av branden är byns norra delar, där många i personalen hade sina hem. Hela den yttre husraden är totalförstörd, och av den en gång så lummiga skogen utanför återstår bara kala, svartbrända trädstammar på mark täckt av aska.

- Att bo och arbeta på Yemin Orde och engagera sig i ungdomarna som kommer hit är tillräckligt krävande som det är, säger Susan Weijel, ansvarig för Yemin Ordes utlandskontakter. Nu måste vår personal dessutom hantera förlust och trauma i sina egna familjer, som förlorat hem och ägodelar.

Byns försäkringar täcker skadorna för de förstörda husen, men att bygga upp dem igen beräknas ta upp till två år. Under tiden har utbildningsministeriet lovat extra stöd på cirka sex miljoner kronor. Byggjobbare är redan sysselsatta med att sätta upp monteringsfärdiga baracker.

- Yemin Ordes budget täcks till 67 procent av staten, berättar Susan Weijel. De resterande 33 procenten måste vi samla ihop själva, främst genom donationer från utlandet. Det är en stor utmaning även i vanliga fall. Nu behöver vi dessutom anställa extra personal, och utgifterna för kommunikationer och resor är mycket högre än vanligt. Våra partners finns där för oss, men behovet av hjälp är enormt.

Anna Veeder

http://www.si-info.org/?s=snabbnytt