Granatäpple

Jag vet vad som finns därinne

Varför vill du inte öppna?

Låt mig få en droppe från din saft, din själ

Låt mig! En droppe på min läpp...

Du ger mig endast en aning av din trädgård

låter mig se på avstånd

Varför får jag inte komma närmre?

Jag känner dofterna från din trädgård

Dofterna från alla dina hemliga blommor 

och dina hemliga frukter

Min enda blomma har jag gett till dig

Du njöt fullt ut av den

Dess doft och saften från dess frukt

Men din trädgård håller du alltjämt stängd för mig.

Jag vänder den ryggen till slut.

Gör för ont att ana silhuetterna 

av dina besökare...

Dem låter du komma nära

Jag ser hur de formar sina händer

kupar dem kring blomstren i din trädgård.

Dofterna försvinner ner i deras kroppar.

Du låter dem plocka dina frukter

de smakar och sväljer glada den dyra saften.

Förstår de vad de får?

Jag vänder mig bort.

Känner värmen i ryggen

från kvällsolens sista strålar.

Den sol som ger liv till din trädgård

men stänger mitt hjärta ute.

Hjärtats eget liv

frågar inte efter förstånd för

vad är det när det glöder

passionerat i djupet?

Om det var endast ett,

men likt radiovågor 

fångar det ena hjärtat det andra.

Utan ord. Det bara vet

Och ingen kan förklara.

Vi borde aldrig mötts

Från skilda världar

På väg nånstans

Vad är ditt mål?

Förlorar jag mitt?

Det flyger fjärilar åt alla håll

med alla färger

Var och en sin egen form

Kan dem inte slå sig ner

bli stilla för en stund 

låta mig vila?

Det blir morgon

det känns lugnt

tills hjärtan möts igen 

och börjar sända. Utan ord.

Hjärtats eget liv.

Glöm förstånd en stillastående sekund

en evighetsminut och njut!

I  Expressen den 17 februari 2011 står att läsa att nya hot om terror riktas mot Sverige med orden: "Det är på tiden att den svenska regeringen omvärderar sin position gentemot islam och muslimerna innan mujahedin slår till igen." 

Låt oss vända på steken och säga att det är på tiden att dessa våldsverkare som kallar sig muslimer, dvs mujahedinaktörer och andra våldsälskare inom genren, omvärderar sin position gentemot Det Heliga Livet vilket alla människor fått som gåva av den Högste, och gentemot alla livsbejakande muslimer, kristna, judar och övriga.

Att gå ut och söka tillfällen för att åsamka så stor skada som möjligt på mänskligt liv vinner inga mujahedin"ister" några anhängare på, vare sig till rörelsen som sådan eller Allah, som de säger sig tjäna. 

Att respektera det liv som Gud skapat är början till Gudsfruktan.

Men med yviga gester  väsnas jihadister, och med drama och svulstiga ord om ond bråd död för alla man inte lyckas skrämma till underkastelse, visar man endast mörker och ondska. Det förtjänar varken respekt, rädsla eller fruktan, vilket är några av de mål man vill uppnå med sina illdåd.

Våldsbejakande extremistisk islamism ska inte förknippas med de människor som i frid och ro vill utöva sin muslimska tro. Lika lite som vi bör förknippa inkvisitionerna eller korstågen med den kristna läran. Både inkvisitionerna och korstågen liknar i sitt väsende det som den extremistika islamismen idag uppvisar. Samma gamla blodtörstiga och maktfullkomliga ulv, dock i en annan skepnad och med annat namn än under medeltiden.

Islamism är en fiende till det öppna samhället. Liksom nationalism och annan extremism. Det är sant att majoriteten av terrordåd i Europa sker i separatismens och nationalismens namn, men jag undrar om ändå inte islamismen är det mest försåtliga hotet: Den sprider befogad rädsla inför det fria ordet. Vi törs inte säga och göra som vi vill därför att vi då riskerar livhanken och detta snörper det offentliga samtalet.

Låt oss minnas hur situationen var för fem år sedan. På andra sidan Öresund hade danska tidningar publicerat de nu så famösa teckningarna på Muhammed. En ohelig allians mellan muslimska diktaturer och islamistiska vettvillingar mullrade å det grövsta. Den danska regeringen blev trängd. Det danska folket hotades. Den danska flaggan brändes. Det danska näringslivet bojkottades. De danska tecknarna började leva under dödshot.

Resten är historia. 

I Sverige publicerade Sverigedemokraterna teckningarna, och fick en utrikesminister på fall. Lars Vilks har utsatts för attentat och en självmördare har sprängt sig till döds i Stockholm.

Rädslan finns där.

Ansvariga utgivare och museichefer talar om respekt för den andra och för religionen när de låter bli att publicera eller ställa ut, men i själva verket är de rädda. Men det vill få av dem kännas vid. Inte desto mindre har rädslan smugit sig in i det svenska offentliga rummet, och på så sätt har islamisterna redan vunnit en delseger. Vi talar inte ens öppet om att det förhåller sig på detta vis, utan vi går som katten runt het gröt när Sverigedemokraterna kräver kartläggning av utbredningen av den islamistiska ideologin. För tänk om vi blir anklagade för att vara islamofober?

Men islamism är en extrem politisk ideologi, och inte en religion. Islamism står i direkt motsats till det öppna liberala samhälle vi lever i. Jag vill gärna veta hur många i Sverige och i vår omvärld som motarbetar det vi håller så högt. För bara då kan vi avgöra hur stor hotbilden är, och ta fram strategier för att bekämpa våra fiender.

Jag tror att det fria ordets apostlar måste skaka av sig sin rädsla för att ta reda på fakta. Vi måste också våga publicera det vågade och provocerande. Annars kommer Sverigedemokrater och andra nationalister att skaffa sig ett tolkningsföreträde och skapa ökade motsättningar mellan helyllesvenskar och muslimer. Och det vore paradoxalt för nationalister och islamister har mycket gemensamt. Båda grupperna ser det annorlunda som hot, och vill stöta bort dem de finner oönskade. De attraherar båda unga arga män. De drömmer båda om en oförstörd och sann värld som de finner i historien respektive Koranen. 

Kampen står i själva verket mellan det öppna samhället och dess fiender – mellan liberaler å ena sidan och nationalister och islamister å den andra. Lösningen ligger inte i stängda gränser, utan i ett öppet sinnelag.

Sofia Nerbrand
Fri skribent och ordförande för Bertil Ohlininstitutet. 

Publicerad i Ystads Allehanda 27 januari 2011
http://www.ystadsallehanda.se/opinion/gastkronikor/sofianerbrand/

Smek mig till liv

Livet vill se mig le

Livet vill se mig njuta med slutna ögon,

bli ett med vågen av lust och fröjd

Önskan. Dröm. Löftesstjärnor.

Släpp inte taget

Snart öppnas himmelens stjärnor

och skyn syns mig ett enda lysande valv.

Liv och kärlek, det högsta.

Det är för oss  

.   

   Idag är det 66 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. Det är idag den INTERNATIONELLA MINNESDAGEN över förintelsen. Miljontals judar, romer, zigenare och oliktänkande blev kallblodigt och utstuderat mördade i dödsfabriker runt om i Europa, allt medan vardagslivet pågick utanför taggtrådsstängslen för dem som "passade" in i den, av styret, tänkta samhällsbilden. Detta får aldrig hända igen. Många massmord har passerat sedan dess men med andra målgrupper runt om i världen.  HALABJA i KURDISTAN, JUGOSLAVIEN och RWANDA för att nämna några.

Hur är det möjligt att det kan ske folkmord framför våra ögon trots historiens mörka facit? Människor som blivit födda nakna in i världen och som måste lämna världen lika nakna tar egenmäktigt kommandot över andra människors liv och bestämmer att dem måste dö. Med vilken rätt gör man så? Vilken trasig värld där inte barn, mammor, pappor, bröder och systrar kan leva sida vid sida och njuta av Allt som är gott tillsammans. Vi är alla människor under samma sol, samma måne, samma stjärnor. Vem får bestämma över en annan medmänniska att just den inte längre ska få njuta av jordens goda? Alla liv som kom av sig. Tänk på mannen som mitt i ett steg in i sin älskades famn faller ihop i kramper pga gas som just landat över staden, ett liv släcktes, massor av liv avbröts mitt i vardagens alla bestyr därför att det satt en galen människa i en bit därifrån och bestämde det. Barnen som just gått ut för att leka och gräva i sanden, kanske för att bygga en sandkaka fastnade i en rörelse och dog. Livet stannade av. Avbröts. Kvar blev hinken, spaden och skon som ramlat av den lilla foten. Men ingen sandkaka. Inga glada barnrop, bara dödsskrik. Livet dog. Därför att en man i en annan stad tyckte att så skulle ske. Vems är rätten?    

 Ensam, med ett blödande hjärta,
när det är bara smärta.
Livet droppar ur min själ, min kropp
jag undrar vilset, finns det verkligen ett hopp?
När energin tar slut
...och det inte finns mer krut
vill jag släppa allt och kasta mig själv
ner i flödet som bär ut i livets älv.
Att få känna hur starka armar bär
som ett barn i trygga famn,
att tillåta sig vila lite, nu och här
och ändå veta helt: jag når till sist min hamn.

I was sitting in a lecture hall at a British university. Bored by the speaker, I began glancing around the hall. I noticed someone who looked quite familiar from an earlier academic incarnation. When the session ended, I introduced myself and wondered if, after years that could be counted in decades, he remembered me. He said he did, at which point I commented that the years had been good to him. His response: "But you've changed a lot." "How so?" I asked with a degree of trepidation, knowing that, self-deception aside, being 60 isn't quite the same as 30. Looking me straight in the eye, he proclaimed, as others standing nearby listened in, "I read the things you write about Israel. I hate them. How can you defend that country? What happened to the good liberal boy I knew 30 years ago?" I replied: "That good liberal boy hasn't changed his view. Israel is a liberal cause, and I am proud to speak up for it." Yes, I'm proud to speak up for Israel. A recent trip once again reminded me why. Sometimes, it's the seemingly small things, the things that many may not even notice, or just take for granted, or perhaps deliberately ignore, lest it spoil their airtight thinking. It's the driving lesson in Jerusalem, with the student behind the wheel a devout Muslim woman, and the teacher an Israeli with a skullcap. To judge from media reports about endless inter-communal conflict, such a scene should be impossible. Yet, it was so mundane that no one, it seemed, other than me gave it a passing glance. It goes without saying that the same woman would not have had the luxury of driving lessons, much less with an Orthodox Jewish teacher, had she been living in Saudi Arabia. It's the two gay men walking hand-in-hand along the Tel Aviv beachfront. No one looked at them, and no one questioned their right to display their affection. Try repeating the same scene in some neighboring countries. It's the Friday crowd at a mosque in Jaffa. Muslims are free to enter as they please, to pray, to affirm their faith. The scene is repeated throughout Israel. Meanwhile, Christians in Iraq are targeted for death; Copts in Egypt face daily marginalization; Saudi Arabia bans any public display of Christianity; and Jews have been largely driven out of the Arab Middle East. It's the central bus station in Tel Aviv. There's a free health clinic set up for the thousands of Africans who have entered Israel, some legally, others illegally. They are from Sudan, Eritrea, and elsewhere. They are Christians, Muslims, and animists. Clearly, they know something that Israel's detractors, who rant and rave about alleged "racism," don't. They know that, if they're lucky, they can make a new start in Israel. That's why they bypass Arab countries along the way, fearing imprisonment or persecution. And while tiny Israel wonders how many such refugees it can absorb, Israeli medical professionals volunteer their time in the clinic. It's Save a Child's Heart, another Israeli institution that doesn't make it into the international media all that much, although it deserves a nomination for the Nobel Peace Prize. Here, children in need of advanced cardiac care come, often below the radar. They arrive from Iraq, the West Bank, Gaza, and other Arab places. They receive world-class treatment. It's free, offered by doctors and nurses who wish to assert their commitment to coexistence. Yet, these very same individuals know that, in many cases, their work will go unacknowledged. The families are fearful of admitting they sought help in Israel, even as, thanks to Israelis, their children have been given a new lease on life. It's the vibrancy of the Israeli debate on just about everything, including, centrally, the ongoing conflict with the Palestinians. The story goes that U.S President Harry Truman met Israeli President Chaim Weizmann shortly after Israel's establishment in 1948. They got into a discussion about who had the tougher job. Truman said: "With respect, I'm president of 140 million people." Weizmann retorted: "True, but I'm president of one million presidents." Whether it's the political parties, the Knesset, the media, civil society, or the street, Israelis are assertive, self-critical, and reflective of a wide range of viewpoints. It's the Israelis who are now planning the restoration of the Carmel Forest, after a deadly fire killed 44 people and destroyed 8,000 acres of exquisite nature. Israelis took an arid and barren land and, despite the unimaginably harsh conditions, lovingly planted one tree after another, so that Israel can justifiably claim today that it's one of the few countries with more wooded land than it had a century ago. It's the Israelis who, with quiet resolve and courage, are determined to defend their small sliver of land against every conceivable threat - the growing Hamas arsenal in Gaza; the dangerous build-up of missiles by Hezbollah in Lebanon; nuclear-aspiring Iran's calls for a world without Israel; Syria's hospitality to Hamas leaders and transshipment of weapons to Hezbollah; and enemies that shamelessly use civilians as human shields. Or the global campaign to challenge Israel's very legitimacy and right to self-defense; the bizarre anti-Zionist coalition between the radical left and Islamic extremists; the automatic numerical majority at the UN ready to endorse, at a moment's notice, even the most far-fetched accusations against Israel; and those in the punditocracy unable - or unwilling - to grasp the immense strategic challenges facing Israel. Yes, it's those Israelis who, after burying 21 young people murdered by terrorists at a Tel Aviv discotheque, don the uniform of the Israeli armed forces to defend their country, and proclaim, in the next breath, that, "They won't stop us from dancing, either." That's the country I'm proud to stand up for. No, I'd never say Israel is perfect. It has its flaws and foibles. It's made its share of mistakes. But, then again, so has every democratic, liberal and peace-seeking country I know, though few of them have faced existential challenges every day since their birth. The perfect is the enemy of the good, it's said. Israel is a good country. And seeing it up close, rather than through the filter of the BBC or the Guardian, never fails to remind me why.