Om det hade funnits svenska utedass under tiden bibeln skrevs är jag säker på att de varit omnämnda i böckernas bok såsom "huset där G-d talar" eller "platsen där profeten fann ro" och dyl.

Det är i alla fall en plats förknippad med frid och ro. Att ta sin tillflykt till utedasset behöver inte vara förknippat med kroppslig "nöd". Att få stänga den gnekande dörren och lägga på haspen från insidan (efter en noggrann koll att inga 8-beningar sitter och lurpassar) är som att komma in i ett svalt kyrkorum och bara slå sig ner och vila från hetsen. Älven som stilla flyter på i sakta men säker mak, vindens tidlösa susande i löven, ja gränsen mellan frid och vemod är hårfin.

Där på sitsen kan man gömma sig från kraven. Det enda som möjligen kräver är ... ja... Hrm..  

Mellan springorna kan man urskilja det som finns på utsidan. Beroende på var dasset står placerat blir intrycken skiftande. Man ser världen från ett annat perspektiv. Och i små delar. Hela bilden från världen utanför ryms inte i en liten springa. Och kanske är det så med livet, vi har inte hela bilden men vi vet att den är större än vi kan se. Ibland är man tvingad att acceptera att man inte ser vidden av allt som händer i ens värld. Smått eller stort. Terrordåd eller trubbel på det personliga planet. Då får man krypa ihop i sitt lilla dass och sluta försöken med att få ihop helheten, och lita på att det finns någon som är större och som har hela bilden, som har kontroll, även över mitt lilla kaos, Han som skapat mig känner väl till mitt dass och där får Han möjligeht att ge mitt hjärta en stunds vila. Där har man inte heller utrymme att jaga runt, kan endast sitta ner och vara. Innan man rusar ut i världen och jagar vidare. Oåtkomlig för friden som finns, också i en värld som snurrar fortare och fortare. 

Var rädd om ditt utedass!

Nedan följer en artikel från SvD från den 13 juli av Per Gudmundsson. Det är hårresande att statliga ungdomsstyrelsen med öppna ögon bidrar med pengar till något sådant här. Är det för att man är rädd för att bli betraktad som "islamofob"? Eller är man rädd för att stöta sig med med muslimer? Eller gillar man helt enkelt den ideologi som presenteras och man vill belöna detta? Man undrar hur det står till i huvudet på de som beslutar och delar ut bidrag till sådan verksamhet. Är man rädd för att islamist-tomtar ska komma och bråka?

Citat: "Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin."

De muslimer som står bakom dessa värderingar bör få en adresslapp på sig och genast sändas tillbaks till varifrån de har sitt ursprung. I Sverige behöver vi inte dessa människor. 

Vidare får man läsa att muslimer inte får bli meddlemmar i ickemuslimers samhällen!!! Varför uppehåller man sig då i ett ickemuslimskt samhälle? Här är det inte fråga om att ickemuslimer har islamofobi, snarare att somliga muslimer har demokratofobi. 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ge-inga-bidrag-till-hatet_6315534.svd

Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att ”på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer”.

Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism.

År 2009 fick Sveriges Imam Förbund 416000 kronor av statliga Ungdomsstyrelsen för att, som det står i årsredovisningen, ”utveckla nya arbetssätt och metoder för att motverka eller förebygga rasism och islamofobi”. I SIF:s egen beskrivning av projektet ”Vad är islam? Ett projekt mot islamofobi” specificeras satsningen.

Den rör sig dels om en föreläsningsturné (den 18 juni i år gästades Stockholm, med ett evenemang på Åsö gymnasium), dels om att ”skapa en professionell hemsida (www.muslim.se) med faktabaserad och saklig information om Islam”.

Och där får alltså läsaren veta att det är förbjudet att hjälpa ickemuslimer, ”att bli vän med dem och tycka om dem”, eller ”att bli medlemmar i deras samhällen, gå med i deras partier”. Där heter det att deltagande i allmänna val bara är acceptabelt när ”det ligger i islâms intresse att muslimerna röstar”, att straffet för homosexualitet är ”att dödas”, och där heter det att ”Judarna” driver Världsbanken och IMF för att förtrycka världen.

Att delta i svenska traditioner är förstås ”inte tillåtet”. Att sjunga med iNu tändas tusen juleljus vid Lucia innebär ”otvivelaktigt att man utesluts ifrån islam”.

Tyvärr är det inte förvånande. Bakom SIF återfinns predikanten Anas Khalifa, som i sin vänkrets – en extrem islamistisk våldsbejakande miljö – har flera personer som figurerat i Säkerhetspolisens utredningar.

Åsikterna ryms naturligtvis inom religionsfrihetens avsiktligt vida ramverk. Icke desto mindre strider de mot demokratiska grundprinciper om människors lika värde, likabehandling oavsett kön eller sexuell läggning samt förbud mot diskriminering på etnisk eller religiös grund. Det är budskap som inte ska spridas med skattemedel.

I våras avslöjade jag att Ungdomsstyrelsen år 2010 hade gett 550000 kronor till föreningen Troende Unga Framtida Förebilder. Organisationen använde skattepengarna till att flyga in hatpredikanten Bilal Philips (med ungefär samma antisemitiska och homofobiska budskap) från Qatar för en könssegregerad konferens i Göteborg.

Ungdomsstyrelsen får inte ge bidrag till ”verksamhet som strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde”, så efter avslöjandet begärdes pengarna åter. Så borde rimligen ske även här.

Men det räcker inte. Demokratiministern borde omedelbart utreda hur det kan komma sig att Ungdomsstyrelsen gång på gång kan betala ut bidrag till antidemokratiska rörelser.