Den renaste och mest möjliga stunden,

tidig morgon

huset är uppfyllt av tystnad,

"sounds of silence".

Silence of God

sounds louder than anything,

it speaks words of life.

I skenet av värmeljusen,

stormens vinande i knuten

försöker äta upp "the silence of God".

Det stormar verklilgen ute

och här innne sitter jag i Guds talande tystnad.

Som profeten Elia,

Han såg stormen som bröt loss klippor men 

"Herren var inte i stormen"

Han såg jordbävningen men

"Herren var inte i jordbävningen"

Han såg elden men

"Herren var inte i elden".

När Elia hörde den stilla susningen

gömde han sitt ansikte.

Varför? Därför att DÄR var Herren. I grottan.

Jag sitter här inne i min "grotta" denna morgon.

Här är det endast Herrens stilla susning jag lyssnar efter.

Och jag hör den faktiskt.

Han talar livgivande ord till mitt inre.

Det är sant. Jag upplever det ju.

Ute stormar det rent bokstavligt, jorden bävar på sina håll i världen

bränder härjar och orsakar stora skador.

Reklam, information, erbjudanden, kom och köp,

billigt, tag två för priset till en osv. 

Flodvåg efter flodvåg av uppmaningar från Mammons tempel.

Bättre fly än illa fäkta (från ordspråksboken i Bibeln).

Jag flyr in i min arla morgongrotta.

Här får jag kraft och inriktning för dagen. 

Herren ger sabbaths vila i hjärtat.

Mitt i bruset och strulet.

Stackars människor.

August Strinberg sa: Det är synd om människan.

Ja, när hon står hjälplös utan hopp om att bli kvitt oro och ångest.

Jag älskar min Skapare.

Han ger så mycket och vill ge ännu mer.

Han stämmer träff med människohjärtat i det stilla.

Men ekorrhjulet slungar individer långt ut i periferin.

Det tar ett tag att bli avprogrammerad allt skräp som informationsflödet vill trycka in i våra stackars hjärnor.

Snacka om hjärntvätt!

Hellre hjärn och hjärttvättad av Skaparen än hjärntvättad och bergatagen av samhällsapparaten där ute

.  

Mitt värde som människa och person ligger inte i hur effektiv jag är i samhället.

Det ligger i min identitet hos Skaparen.

Jag älskar dig himmelske Fader.

Tack för livet du ger mig!

2,5 kg tung hund. Liten men naggande god. Med ett lejons attityd. Det vet alla pitbulls, rottweilers m fl som haft fräckheten att passera Mirsas territorium. Hon är en riktig järnlady. Jag brukar kalla henne "Margreth Thatcher". Enligt henne själv är hon en 100 % HUND! Hon har inga problem med att hon är liten. Det är det andra som har. Men i en hunds värld är det inte storleken som har betydelse. 

Jag fick min hund.

Jag hade inte möjlighet att köpa en, och det var en sådan här jag ville ha.

Jag talade om för min Skapare att jag längtade hjärtat ur kroppen efter en hund.

Jag bad under en viss tid till Gud om detta.

En dag kommer en person fram till mig och undrade om jag ville ha hennes hund.

Det var Mirsa.

Jag kallar henne ibland för "Blessing", för det är vad hon är.

Gud vet alla våra tankar och läser vårt innersta. Vare sig vi tror på Honom eller ej.

Mirsa är 10 år nu. En ganska präktig ålder för en hund.

Man hinner med ganska mycket under sitt liv.

I somras tog hon studenten.  

Men, för fyra dagar sedan trodde jag att det var slutet för min lilla vän.

Hon som alltid kommit och krafsat med tassen, velat upp i min famn när hon känt att jag varit ledsen eller upprörd.

Nu blev det min tur att hjälpa henne.

CHOKLADFÖRGIFTNING!!!

 Alla symtom man kan tänka sig. Det är så hemskt när småbarn och djur är sjuka.

Dem kan ju inte tala om vad som är felet. 

Från att vara en tuffing till att ligga halvt medvetslös på sin kudde i soffan var ingen rolig syn.

Jag vet inte om hon verkligen fått i sig choklad men jag har mina aningar om hur det i så fall kan ha gått till. Människor tycker att hon är liten och söt (de skulle bara veta...) och vill i all välmening dela med sig av sitt goda. I mattes frånvaro.

GE ALDRIG CHOKLAD TILL EN HUND!!!

                                                                                                                                                    Det kan i värsta fall orsaka hjärtstopp och plötslig död.   

I bästa fall klarar sig hunden utan kroniska skador på njurar och lever. 

Det är i det här stadiet jag befinner mig med min hund. Hon har blivit bättre, men än har hon konstiga symtom som förhoppningsvis kommer att försvinna. Nästa vecka ska veterinären ta prover för att se om hon verkligen fått i sig choklad och kolla eventuella skador. Jag har matat henne med välling, slick för slick, för hon dricker inte ur skålen själv. En halv dl, doppat fingret i och hon har slickat i sig droppe för droppe tills skålen varit tom. Paraffinolja mixat ner i vätskan som förhoppningsvis trollat bort den dåliga smaken. Oljan vid en eventuell förstoppning (eftersom jag inte vet om det verkligen är choklad hon fått i sig). Nu återstår att fortsätta vårda och BE för att hon blir återställd. En liten hund blir ju ofta äldre än en större hund så hon kan ha några goda år till att dela med mig. 

Nu kommer snön och alla spännande snöflingor som dalar ner i päls och på nos. Och alla spännande dofter som andra artfränder lämnat efter sig i snögömmorna. Livet är härligt och lekfullt, särskilt för en hund med attityd. Hon är en fighter som varit nära döden flera gånger. En sådan story delar jag med mig i följetongen till den här sjuka storyn.

Till sist vill jag bara upplysa om, att om du VET att din hund fått i sig en större mängd choklad (mörk är farligast) bör du genast ta hunden till veterinär för akut behandling med kräkningsmedel, kol och intravenös vätsketillförsel. Om det går för lång tid utan behandling kan som sagt njurar och lever ta skada, och det värsta som kan hända är att hjärtat stannar.

Tack Gud för min hund och alla fina stunder hon bjuder på. Jag ber att hon ska bli helt återställd, först för sin egen skull, sen för att jag älskar den där lilla hårbollen och vill inte mista henne. Amen!

Vad i hela friden är en sand dollar?

Ja, det undrade jag också när jag hörde ordet och såg en. Jag blev så fascinerad av den här varelsen att jag måste berätta om den.

En vacker imitation av ett snäckskal med perfekt avbild av en blomma på skalet. Blomman är dessutom så perfekt att den måste vara gjord i en maskin. Trodde jag. En massproduktion som en billig amerikansk affärsidé för souvenirtörstande turister på den amerikanska östkusten. Trodde jag. Min väninna, från amerikanska östkusten...... har en sådan i sitt hem. Jaha, hon har varit och handlat en låtsassnäcka, tänkte jag. Ja, den var ju fin. Det var allt. Trodde jag. Tills jag fick höra verkligheten bakom denna Guds fantasifulla skapelse. Och den gömmer på en hemlighet.

Detta är alltså en sanddollar. Ett skal efter en  Echinoids, sjöborrens och sjöstjärnans släkting. Den är alltså ett djur. Den på bilden har varit död länge men blivit som ett snäckskal. Den inristade blomman är inte inristad. Den har funnits med från början. Orörd av vare sig människohand eller maskin. De fem hålen har också funnits med från början. En levande Echinoids är mörkare i färgen och täckt av små taggar. På undersidan sitter munnen och inuti mitten av skalet finns några lösa delar som man kan höra om man skakar skalet. Där finns fem bitar som fungerar som tänder. Där i ligger hemligheten och den består av fem små bitar som precis liknar fem duvor som lyft i vinden. Om man bryter sönder den ramlar dessa fem ut, men då har man ju inte kvar det vackra skalet. Hittar man två kan man ju bryta den ena och spara den andra. De finns på stränder runt om i världen.

Här kan du se levende sanddollars.

Även undersidan har ett vackert mönster som om det vore inristat av människohand. Den här lilla, för mig helt okända skapelsen, har en liten legend, som följer: