Tidig morgon. 

Sitter hopkurad i fåtöljen med varm kaffemugg.

Ponchon med ull från latinamreikas al paca-djur

ligger svept över mig

i denna Lapplands gråa oktobermorgon.

På bordet bryter ljusen mjukt det mörka.

Jag vill stanna tiden en timme extra eller så.

Vill inte att dagen kommer med sin vassa strålkastare och

späder ut mitt varma "ickemörker"

och "ickeljus"

med sin skarpa ohulda verklighet.

"En tröst i ljuset", kanske det...,

själv finner jag tröst i mörkret.

Hur ska man annars kunna se ljuset?

Det är kontrasterna som gör att man vet att man lever.

Kontraster skapar dramatik.

Dramatik skapar liv. 

Smärta och dess motsats.

Motsatsen, vad är det?

Ett liv utan smärta?

Är man död då?

Nu kommer dagen ändå med sitt obevekliga dagsljus.

Det är dags att ta fram surfingbrädan.

Jag kan inte det där med att surfa.

Men jag måste försöka.

Någonstans mellan vågorna ska jag nog lyckas hålla mig upprätt.

Vilken känsla!

När man tagit sig förbi och igenom.