Till syvene och sist är man alltid ensam.

Ensam i sitt hjärta.

"Man är sig själv närmast", heter det.

Till sist står man där med alla goda ord och råd på vägen.

Medan alla andra går sina vägar. 

Kvar i ett mishmash av förvirrande tips från närmaste vänner, står man vilse och allena.

Vad kan man begära?

Att man landar i sig själv och vakar över integritetens osynliga men viktiga barriär.

Våga möta sin ensamhet.

Sortera bort alla välmenande ord. För ett tag.

Vad vill man själv? Den nakna sanningen, VAD är ens egna drömmar och ens egen önskan?

Känn på det, utan avfärgning från andras värderingar.

Din själs nakenhet, vågr du möta den? Det kan vara skrämmande.

Men där i grå-hålet i din själ, ensam med all förvirring, där du tar slut, där ligger hoppets källa.

Drick ur den!

Bli ensam med din ensamhet.

Bara där kan du finna dig själv.

Jag undrar hur många som någonsin varit riktigt ensam i sin ensamhet.

Där får man riktig tillgång till SINA EGNA drömmar. Obesmittade av andras tankar.

Som nyfödda oförstörda bebisar.

Låt inte längtan bli din föda. 

Rör dig i riktning mot dina drömmar. Förverkliga.

Bara DU kan förverkliga dem i ditt liv.

Dina vänner kan endast följa med en liten bit på vägen. 

De kommer aldrig att leva dina drömmar.

De har egna sådana som de längtar efter.

Våga leva ditt liv som du önskar, det finns bara en som kan göra det.

DU!

Jag sitter på farstubron och njuter av värmen, trots att solen gömmer sig bakom mörka moln. En liten man på 6 år uppenbarar sig framför mitt hus. Det är grannens pojke. Han ser INTE glad ut. Vi börjar småprata och efter en stund sitter han bredvid mig på min bro. Revolvern har han med sig och den ligger i säkert förvar på ena trappavsatsen.

Jag försöker muntra upp den molokne lille mannen med diverse historier. Efter en stunds tystnad av eftertanke säger jag:" Har du sett vilka mörka moln! Det blir nog regn. "

Han svarar: "Jag  har dödat en spindel!" Jag replikerar: "Snälla, kan du inte väcka upp spindeln igen så slipper vi regnet?" 

Då tar han sin revolver och kommer med ett bättre förslag. Han säger: "Jag ska skjuta guden i rumpan!" Jag blir full i skratt men säger allvarligt: "Men det hjälper väl inte mot regnet?" "Jo", säger han, "då går guden och så tar han molnen med sig"!

Mammasaknad

11 september. Ett datum att minnas. Då dog du mamma. 2009. I din ensamhet. Jag vet att du bar på mycket ångest. Vem skulle inte gjort det? Jag hoppas och försöker intala mig att du inte behövde plågas. Du dog stående för dem hittade dig på hallgolvet. I en hög. En liten hög, säkert för att du var så liten och tunn på slutet. Det måste ha hänt plötsligt?

Ibland, förstår du mamma, så får jag riktiga mamma-il! Ett mamma-il innebär en intensiv upplevelse av längtan efter dig. Jag känner doften av dig. Att kunna dela en tanke som man vet att bara du i hela världen skulle förstå. Men du finns ju ingenstans! Vanmakt, frustration. Och ilska! Inte mot dig utan mot livet. Att det måste vara så. Du är ju min mamma. Vem frågade mig om det var ok att ta dig från mig? 

I flera år innan du ens var sjuk, kunde jag vakna på nätterna och få panik när jag tänkte på att du var närmre döden än jag, rent åldersmässigt i alla fall. Att det en dag skulle komma ett bud om din bortgång. Men då var du frisk och jag sköt undan den tanken som om vore den en surrealistisk målning, förpassad till ett konsthistoriskt museum eller som en fiktiv film om yttre världsrymden. 

När barnen lyckats på olika sätt, vem vill jag dela det med? Med dig, mamma. Men glädjen över att få dela det med dig stagnerar i bröstet och blir till en förtorkad tyngd i stället. För vem, mer än du, kan till fullo förstå och glädjas över ens barn? 

En till synes liten händelse sista gången jag såg dig, ger mig ändå hopp och tröst. Vi kommer att ses igen. Och en sak som jag ser extra mycket fram emot, är att få se dig fullständigt frisk. Och ännu mer, att få se dig fri från själsliga plågor och fri från ärr i själen. Ärr som livet åsamkade dig under årens lopp. Du fick gå igenom mycket, men aldrig att du klagade. Du bet ihop och gjorde ditt bästa för att hålla ihop hemmet. Jag är glad att jag fick säga "tack" medan du var här hos oss. 

På återseende, kära, fina mamma! Till dess, jag har lite bestyr att göra, så om du ursäkta så måste jag sluta här.

Puss och kram till dig mor.