Idag är det 66 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. Det är idag den INTERNATIONELLA MINNESDAGEN över förintelsen. Miljontals judar, romer, zigenare och oliktänkande blev kallblodigt och utstuderat mördade i dödsfabriker runt om i Europa, allt medan vardagslivet pågick utanför taggtrådsstängslen för dem som "passade" in i den, av styret, tänkta samhällsbilden. Detta får aldrig hända igen. Många massmord har passerat sedan dess men med andra målgrupper runt om i världen.  HALABJA i KURDISTAN, JUGOSLAVIEN och RWANDA för att nämna några.

Hur är det möjligt att det kan ske folkmord framför våra ögon trots historiens mörka facit? Människor som blivit födda nakna in i världen och som måste lämna världen lika nakna tar egenmäktigt kommandot över andra människors liv och bestämmer att dem måste dö. Med vilken rätt gör man så? Vilken trasig värld där inte barn, mammor, pappor, bröder och systrar kan leva sida vid sida och njuta av Allt som är gott tillsammans. Vi är alla människor under samma sol, samma måne, samma stjärnor. Vem får bestämma över en annan medmänniska att just den inte längre ska få njuta av jordens goda? Alla liv som kom av sig. Tänk på mannen som mitt i ett steg in i sin älskades famn faller ihop i kramper pga gas som just landat över staden, ett liv släcktes, massor av liv avbröts mitt i vardagens alla bestyr därför att det satt en galen människa i en bit därifrån och bestämde det. Barnen som just gått ut för att leka och gräva i sanden, kanske för att bygga en sandkaka fastnade i en rörelse och dog. Livet stannade av. Avbröts. Kvar blev hinken, spaden och skon som ramlat av den lilla foten. Men ingen sandkaka. Inga glada barnrop, bara dödsskrik. Livet dog. Därför att en man i en annan stad tyckte att så skulle ske. Vems är rätten?    

 Ensam, med ett blödande hjärta,
när det är bara smärta.
Livet droppar ur min själ, min kropp
jag undrar vilset, finns det verkligen ett hopp?
När energin tar slut
...och det inte finns mer krut
vill jag släppa allt och kasta mig själv
ner i flödet som bär ut i livets älv.
Att få känna hur starka armar bär
som ett barn i trygga famn,
att tillåta sig vila lite, nu och här
och ändå veta helt: jag når till sist min hamn.

I was sitting in a lecture hall at a British university. Bored by the speaker, I began glancing around the hall. I noticed someone who looked quite familiar from an earlier academic incarnation. When the session ended, I introduced myself and wondered if, after years that could be counted in decades, he remembered me. He said he did, at which point I commented that the years had been good to him. His response: "But you've changed a lot." "How so?" I asked with a degree of trepidation, knowing that, self-deception aside, being 60 isn't quite the same as 30. Looking me straight in the eye, he proclaimed, as others standing nearby listened in, "I read the things you write about Israel. I hate them. How can you defend that country? What happened to the good liberal boy I knew 30 years ago?" I replied: "That good liberal boy hasn't changed his view. Israel is a liberal cause, and I am proud to speak up for it." Yes, I'm proud to speak up for Israel. A recent trip once again reminded me why. Sometimes, it's the seemingly small things, the things that many may not even notice, or just take for granted, or perhaps deliberately ignore, lest it spoil their airtight thinking. It's the driving lesson in Jerusalem, with the student behind the wheel a devout Muslim woman, and the teacher an Israeli with a skullcap. To judge from media reports about endless inter-communal conflict, such a scene should be impossible. Yet, it was so mundane that no one, it seemed, other than me gave it a passing glance. It goes without saying that the same woman would not have had the luxury of driving lessons, much less with an Orthodox Jewish teacher, had she been living in Saudi Arabia. It's the two gay men walking hand-in-hand along the Tel Aviv beachfront. No one looked at them, and no one questioned their right to display their affection. Try repeating the same scene in some neighboring countries. It's the Friday crowd at a mosque in Jaffa. Muslims are free to enter as they please, to pray, to affirm their faith. The scene is repeated throughout Israel. Meanwhile, Christians in Iraq are targeted for death; Copts in Egypt face daily marginalization; Saudi Arabia bans any public display of Christianity; and Jews have been largely driven out of the Arab Middle East. It's the central bus station in Tel Aviv. There's a free health clinic set up for the thousands of Africans who have entered Israel, some legally, others illegally. They are from Sudan, Eritrea, and elsewhere. They are Christians, Muslims, and animists. Clearly, they know something that Israel's detractors, who rant and rave about alleged "racism," don't. They know that, if they're lucky, they can make a new start in Israel. That's why they bypass Arab countries along the way, fearing imprisonment or persecution. And while tiny Israel wonders how many such refugees it can absorb, Israeli medical professionals volunteer their time in the clinic. It's Save a Child's Heart, another Israeli institution that doesn't make it into the international media all that much, although it deserves a nomination for the Nobel Peace Prize. Here, children in need of advanced cardiac care come, often below the radar. They arrive from Iraq, the West Bank, Gaza, and other Arab places. They receive world-class treatment. It's free, offered by doctors and nurses who wish to assert their commitment to coexistence. Yet, these very same individuals know that, in many cases, their work will go unacknowledged. The families are fearful of admitting they sought help in Israel, even as, thanks to Israelis, their children have been given a new lease on life. It's the vibrancy of the Israeli debate on just about everything, including, centrally, the ongoing conflict with the Palestinians. The story goes that U.S President Harry Truman met Israeli President Chaim Weizmann shortly after Israel's establishment in 1948. They got into a discussion about who had the tougher job. Truman said: "With respect, I'm president of 140 million people." Weizmann retorted: "True, but I'm president of one million presidents." Whether it's the political parties, the Knesset, the media, civil society, or the street, Israelis are assertive, self-critical, and reflective of a wide range of viewpoints. It's the Israelis who are now planning the restoration of the Carmel Forest, after a deadly fire killed 44 people and destroyed 8,000 acres of exquisite nature. Israelis took an arid and barren land and, despite the unimaginably harsh conditions, lovingly planted one tree after another, so that Israel can justifiably claim today that it's one of the few countries with more wooded land than it had a century ago. It's the Israelis who, with quiet resolve and courage, are determined to defend their small sliver of land against every conceivable threat - the growing Hamas arsenal in Gaza; the dangerous build-up of missiles by Hezbollah in Lebanon; nuclear-aspiring Iran's calls for a world without Israel; Syria's hospitality to Hamas leaders and transshipment of weapons to Hezbollah; and enemies that shamelessly use civilians as human shields. Or the global campaign to challenge Israel's very legitimacy and right to self-defense; the bizarre anti-Zionist coalition between the radical left and Islamic extremists; the automatic numerical majority at the UN ready to endorse, at a moment's notice, even the most far-fetched accusations against Israel; and those in the punditocracy unable - or unwilling - to grasp the immense strategic challenges facing Israel. Yes, it's those Israelis who, after burying 21 young people murdered by terrorists at a Tel Aviv discotheque, don the uniform of the Israeli armed forces to defend their country, and proclaim, in the next breath, that, "They won't stop us from dancing, either." That's the country I'm proud to stand up for. No, I'd never say Israel is perfect. It has its flaws and foibles. It's made its share of mistakes. But, then again, so has every democratic, liberal and peace-seeking country I know, though few of them have faced existential challenges every day since their birth. The perfect is the enemy of the good, it's said. Israel is a good country. And seeing it up close, rather than through the filter of the BBC or the Guardian, never fails to remind me why.

Kyrkan har en lång och smutsig historia i fråga om synen på judar. För sin trovärdighets skull bör Svenska kyrkan därför behandla den judiska staten rättvist, och inte sprida illasinnade myter om Israel under pågående gudstjänster. Det anser Bengt-Ove Andersson, generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel. Den tredje advent gick jag och min hustru till en närbelägen statskyrka för att bevista högmässan. Det var en fin och stämningsfull gudstjänst, ända fram till kyrkans förbön. Där lästes en bön för förföljda kristna, och vi vet ju att kristna förföljs på många håll i världen. Man räknade upp Irak, Iran, Turkiet, Kina – och Israel (!) som länder där det kan kosta livet att ha en kristen tro. Det gick runt för mig, och min första tanke var att det var en felskrivning och man menade ”Palestina” i vid bemärkelse, ty vi känner till trycket mot kristna på områden under palestinsk kontroll (i Betlehem, som tidigare hade 80 procents kristen befolkning, är dessa nu en försvinnande minoritet) liksom i alla muslimska länder i Mellanöstern. Men det var alltså ingen felskrivning. Svenska kyrkan pekar ut det kanske enda land i Mellanöstern där kristna inte förtrycks. Frågan är varför man frångår sanningen och verkligheten på detta sätt. Det har ju faktiskt hänt att kristna palestinier sökt asyl i Israel på grund av förtrycket under PLO och Hamas. Tvärtemot att vara förtryckta har de kristna kyrkorna en gynnad ställning i Israel. Visserligen finns motstånd mot konvertiter från vissa ultraortodoxas sida, men detta går knappast att nämna på samma dag som den förföljelse till döds som drabbar kristna i många länder. Endast under israelisk kontroll har fritt tillträde garanterats för olika trosutövare till deras heliga platser i Israel. Och israelisk polis har ibland fått rycka ut för att lugna upprörda känslor då kristna munkar handgripligen rykt ihop vid någon osämja. Israelerna måste ibland sucka över otacksamheten från dem vars religioner har en fristad i den judiska staten. Men de fortsätter att axla detta ansvar. Det är oomtvistligt att kyrkan historiskt bär ett gravt ansvar för judeförföljelser i den kristna världen, bland annat genom spridandet av myten om judarna som Gudsmördare. Hermann Göring använde sig av citat av Martin Luther för att rättfärdiga nazisternas folkmord på judar. Detta ansvar har både katolska och lutherska kyrkor på senare år vidgått. För sin trovärdighets skull, och för att leva upp till anspråket att ha försoningens ämbete, borde alltså kyrkan i vår tid lägga sig vinn om att behandla den judiska staten rättvist. I stället fortsätter man i flera sammanhang att sprida illasinnade myter om den judiska staten Israel i själva gudstjänsterna. Det är välkänt att många i Svenska kyrkan, lekmän såväl som präster, mår dåligt över den politisering som knappast har blivit mindre sedan kyrkan skildes från staten. Kanske är det dags för en ny reformation. Bengt-Ove Andersson Generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel Publicerad i Världen idag Debatt 21 december 2010. http://www.varldenidag.se/