Jag sitter på farstubron och njuter av värmen, trots att solen gömmer sig bakom mörka moln. En liten man på 6 år uppenbarar sig framför mitt hus. Det är grannens pojke. Han ser INTE glad ut. Vi börjar småprata och efter en stund sitter han bredvid mig på min bro. Revolvern har han med sig och den ligger i säkert förvar på ena trappavsatsen.

Jag försöker muntra upp den molokne lille mannen med diverse historier. Efter en stunds tystnad av eftertanke säger jag:" Har du sett vilka mörka moln! Det blir nog regn. "

Han svarar: "Jag  har dödat en spindel!" Jag replikerar: "Snälla, kan du inte väcka upp spindeln igen så slipper vi regnet?" 

Då tar han sin revolver och kommer med ett bättre förslag. Han säger: "Jag ska skjuta guden i rumpan!" Jag blir full i skratt men säger allvarligt: "Men det hjälper väl inte mot regnet?" "Jo", säger han, "då går guden och så tar han molnen med sig"!

Mammasaknad

11 september. Ett datum att minnas. Då dog du mamma. 2009. I din ensamhet. Jag vet att du bar på mycket ångest. Vem skulle inte gjort det? Jag hoppas och försöker intala mig att du inte behövde plågas. Du dog stående för dem hittade dig på hallgolvet. I en hög. En liten hög, säkert för att du var så liten och tunn på slutet. Det måste ha hänt plötsligt?

Ibland, förstår du mamma, så får jag riktiga mamma-il! Ett mamma-il innebär en intensiv upplevelse av längtan efter dig. Jag känner doften av dig. Att kunna dela en tanke som man vet att bara du i hela världen skulle förstå. Men du finns ju ingenstans! Vanmakt, frustration. Och ilska! Inte mot dig utan mot livet. Att det måste vara så. Du är ju min mamma. Vem frågade mig om det var ok att ta dig från mig? 

I flera år innan du ens var sjuk, kunde jag vakna på nätterna och få panik när jag tänkte på att du var närmre döden än jag, rent åldersmässigt i alla fall. Att det en dag skulle komma ett bud om din bortgång. Men då var du frisk och jag sköt undan den tanken som om vore den en surrealistisk målning, förpassad till ett konsthistoriskt museum eller som en fiktiv film om yttre världsrymden. 

När barnen lyckats på olika sätt, vem vill jag dela det med? Med dig, mamma. Men glädjen över att få dela det med dig stagnerar i bröstet och blir till en förtorkad tyngd i stället. För vem, mer än du, kan till fullo förstå och glädjas över ens barn? 

En till synes liten händelse sista gången jag såg dig, ger mig ändå hopp och tröst. Vi kommer att ses igen. Och en sak som jag ser extra mycket fram emot, är att få se dig fullständigt frisk. Och ännu mer, att få se dig fri från själsliga plågor och fri från ärr i själen. Ärr som livet åsamkade dig under årens lopp. Du fick gå igenom mycket, men aldrig att du klagade. Du bet ihop och gjorde ditt bästa för att hålla ihop hemmet. Jag är glad att jag fick säga "tack" medan du var här hos oss. 

På återseende, kära, fina mamma! Till dess, jag har lite bestyr att göra, så om du ursäkta så måste jag sluta här.

Puss och kram till dig mor. 

"I den bästa av världar skulle jag önska att människor fick vara de unika själar de är. Men i denna spolformiga normalitet som alla ska passa in i finns det inte plats för de med extra temperament och annorlundaskap". ( sagt av Hannah Nyheim, Göteborg )

Att passa in. Passa in på jobbet. Passa in i gänget. Passa in i kyrkan. Passa in i klassen. Osv. Vem är det som har rätt att avgöra om någon "passar in"? Och passar in i vems mall? Det är normen som avgör. Samhällets norm. Där man mäter varandra, värderar varandra om man kvalar in  .  In i .... ja vad? Vill jag ens bli som de som kvalat in och utgör själva normen? Det beror på hur normen ser ut. Kanske är det så att normen inte kvalar in i min värld. Det är normen som har dålig passform, inte jag!  

Jag vägrar anta en annan skepnad för att åtnjuta acceptans från massan. Jag vägrar manipuler med min själs gener för att andra ska bli nöjda och lugna. Jag är jag och det tänker jag fortsätta att vara tills jag dör  .

Att trycket från omgivningen om hur man bör vara kan upplevas så starkt att det kan få den enskilde att känna att man helst skulle vilja dra ut på havet. Har ibland tänkt på sjömännen från förr i tiden. Hur många av dessa var personer som inte riktigt "passade in"? Var det längtan efter ett liv utan hårt åtdragna band som drev dem till sjöss? Kanske man skulle ta värvning på ett segelfartyg från 1700-talet      ? Eller uppsöka ett zigenarläger. Där kanske man skulle trivas  . Eller slå sig ner i en kultur och ett samhälle som bättre matchar min själsliga DNA. Där det är ok att gestikulera och höras. Om man skriker för att man är arg höjer ingen på ögonbrynen utan säger bara " hon är bara arg-det är normalt" eller om man skrattar så folk hör det (bevars) så skrattar omgivningen MED. Men nej, så är det inte alla gånger minsann, istället hyschas men ned för FOLK KAN JU HÖRA!! Och TÄNK o dem hör!  Gråta lite försiktigt kan vara accepterat. Det är ju lite fint att visa känslor, heter det då. Men bara då, kom ihåg det. Och bara lite  . 

Det vore bra för folk i vårt karga klimat om de verkligen fick HÖRA någon riktigt arg, glad och ledsen på ett sätt man inte är van. Det är ju det som är att vara människa, for heavens sake! Varför ska man stänga in och vingklippa sig själv? Vem har rätten att göra så mot det som är högst mänskligt? En tavla vore ingen tavla om man inte fick använda färgerna fritt.

Normer finns i alla samhällen och grupperingar, och att passa in till 100 % går nog ingenstans men mer eller mindre passform kan man ju hitta. Jag tror att min yviga själ har en mission. Att fortsätta vara JAG. Utan bedövning för omgivningen. Med allt vad det innebär                        

May the almighty bless you all!          

Om det hade funnits svenska utedass under tiden bibeln skrevs är jag säker på att de varit omnämnda i böckernas bok såsom "huset där G-d talar" eller "platsen där profeten fann ro" och dyl.

Det är i alla fall en plats förknippad med frid och ro. Att ta sin tillflykt till utedasset behöver inte vara förknippat med kroppslig "nöd". Att få stänga den gnekande dörren och lägga på haspen från insidan (efter en noggrann koll att inga 8-beningar sitter och lurpassar) är som att komma in i ett svalt kyrkorum och bara slå sig ner och vila från hetsen. Älven som stilla flyter på i sakta men säker mak, vindens tidlösa susande i löven, ja gränsen mellan frid och vemod är hårfin.

Där på sitsen kan man gömma sig från kraven. Det enda som möjligen kräver är ... ja... Hrm..  

Mellan springorna kan man urskilja det som finns på utsidan. Beroende på var dasset står placerat blir intrycken skiftande. Man ser världen från ett annat perspektiv. Och i små delar. Hela bilden från världen utanför ryms inte i en liten springa. Och kanske är det så med livet, vi har inte hela bilden men vi vet att den är större än vi kan se. Ibland är man tvingad att acceptera att man inte ser vidden av allt som händer i ens värld. Smått eller stort. Terrordåd eller trubbel på det personliga planet. Då får man krypa ihop i sitt lilla dass och sluta försöken med att få ihop helheten, och lita på att det finns någon som är större och som har hela bilden, som har kontroll, även över mitt lilla kaos, Han som skapat mig känner väl till mitt dass och där får Han möjligeht att ge mitt hjärta en stunds vila. Där har man inte heller utrymme att jaga runt, kan endast sitta ner och vara. Innan man rusar ut i världen och jagar vidare. Oåtkomlig för friden som finns, också i en värld som snurrar fortare och fortare. 

Var rädd om ditt utedass!

Nedan följer en artikel från SvD från den 13 juli av Per Gudmundsson. Det är hårresande att statliga ungdomsstyrelsen med öppna ögon bidrar med pengar till något sådant här. Är det för att man är rädd för att bli betraktad som "islamofob"? Eller är man rädd för att stöta sig med med muslimer? Eller gillar man helt enkelt den ideologi som presenteras och man vill belöna detta? Man undrar hur det står till i huvudet på de som beslutar och delar ut bidrag till sådan verksamhet. Är man rädd för att islamist-tomtar ska komma och bråka?

Citat: "Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin."

De muslimer som står bakom dessa värderingar bör få en adresslapp på sig och genast sändas tillbaks till varifrån de har sitt ursprung. I Sverige behöver vi inte dessa människor. 

Vidare får man läsa att muslimer inte får bli meddlemmar i ickemuslimers samhällen!!! Varför uppehåller man sig då i ett ickemuslimskt samhälle? Här är det inte fråga om att ickemuslimer har islamofobi, snarare att somliga muslimer har demokratofobi. 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ge-inga-bidrag-till-hatet_6315534.svd

Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att ”på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer”.

Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism.

År 2009 fick Sveriges Imam Förbund 416000 kronor av statliga Ungdomsstyrelsen för att, som det står i årsredovisningen, ”utveckla nya arbetssätt och metoder för att motverka eller förebygga rasism och islamofobi”. I SIF:s egen beskrivning av projektet ”Vad är islam? Ett projekt mot islamofobi” specificeras satsningen.

Den rör sig dels om en föreläsningsturné (den 18 juni i år gästades Stockholm, med ett evenemang på Åsö gymnasium), dels om att ”skapa en professionell hemsida (www.muslim.se) med faktabaserad och saklig information om Islam”.

Och där får alltså läsaren veta att det är förbjudet att hjälpa ickemuslimer, ”att bli vän med dem och tycka om dem”, eller ”att bli medlemmar i deras samhällen, gå med i deras partier”. Där heter det att deltagande i allmänna val bara är acceptabelt när ”det ligger i islâms intresse att muslimerna röstar”, att straffet för homosexualitet är ”att dödas”, och där heter det att ”Judarna” driver Världsbanken och IMF för att förtrycka världen.

Att delta i svenska traditioner är förstås ”inte tillåtet”. Att sjunga med iNu tändas tusen juleljus vid Lucia innebär ”otvivelaktigt att man utesluts ifrån islam”.

Tyvärr är det inte förvånande. Bakom SIF återfinns predikanten Anas Khalifa, som i sin vänkrets – en extrem islamistisk våldsbejakande miljö – har flera personer som figurerat i Säkerhetspolisens utredningar.

Åsikterna ryms naturligtvis inom religionsfrihetens avsiktligt vida ramverk. Icke desto mindre strider de mot demokratiska grundprinciper om människors lika värde, likabehandling oavsett kön eller sexuell läggning samt förbud mot diskriminering på etnisk eller religiös grund. Det är budskap som inte ska spridas med skattemedel.

I våras avslöjade jag att Ungdomsstyrelsen år 2010 hade gett 550000 kronor till föreningen Troende Unga Framtida Förebilder. Organisationen använde skattepengarna till att flyga in hatpredikanten Bilal Philips (med ungefär samma antisemitiska och homofobiska budskap) från Qatar för en könssegregerad konferens i Göteborg.

Ungdomsstyrelsen får inte ge bidrag till ”verksamhet som strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde”, så efter avslöjandet begärdes pengarna åter. Så borde rimligen ske även här.

Men det räcker inte. Demokratiministern borde omedelbart utreda hur det kan komma sig att Ungdomsstyrelsen gång på gång kan betala ut bidrag till antidemokratiska rörelser.

Hur står det till med berörda handläggare och beslutsfattare på migrationsverket i Sverige? Antingen mår dem dåligt (det borde de göra!) eller mår dem inte alls, av den anledningen att de är helt lobotomerade från samvete och hjärta. Och dessvärre HJÄRNA.

Jag syftar här till indivder som bevisligen, med många läkarintyg, blivit utsatta för svår tortyr och som i slutänden av många års process ändå tvingas inse att de nått slutet på en återvändsgränd. Man får ett kallt besked om att man ska skickas tillbaks till bödlarna. För att som beslutsfattare ta ett sådant beslut efter att ha läst alla dokument om personen i fråga, måste man vara både hjärn- och hjärtdöd. Då uppstår nästa fråga: Har man ö h t tagit del av personakten i det aktuella fallet? Är det så man medvetet lägger upp arbetet inom migrationsverket? Så att ingen ska ha möjlighet att inse fakta, nämligen att man skickar en person rakt i klorna på bödlarna, att man sänder en människa rakt in i en plågsam död?

Migrationsverket arbetar tydligen efter ett system som lämnar all sans och vett utanför. Vad är ett människoliv? Ingenting om ska lära av migr.verket Det ser också ut som om man satt i system att dela ut minst tre negativa besked under en längre tidsperiod. Man skor sig på utsatta människor genom att utnyttja deras liv. Schackspel, men istället för pjäser använder man sig av barn. Ja, och så kvinnor och män, gamla som unga. Det ger ju ett antal svenka medborgare ARBETE, bevars! Den enes död, den andres bröd, verkar man tänka.

Det är en skam för gamla Svedala att ha ett verk som fungerar efter sådana principer. SKÄMMES ALLA NI SOM VET MED ER ATT NI BIDRAR TILL ATT TRASIGA INDIVIDER SÄNDS TILLBAKS TILL GARANTERAD TORTYR OCH DÖD! Att ni ens överväger att arbeta för en sådan arbetsgivare.

Fall nr1

Flykting, svårt torterad i sitt hemland, dokumenterade skador med följdsjukdomar som konsekvens, både psykiskt och fyskiskt. Läkarintyg finns och många sjukhusvistelser under tiden i Sverige. Efterflera års väntan med en pendling mellan hopp och förtvivlan tvingas man inse att man suttit i en fälla i flera år. Någon har ägnat sig åt att spela schack med ens liv. Slutgiltigt besked: Negativt, infinn dig på migr.verket med resehandlingar, annars.... Ångest, ångest och åter ångest.

Fall nr 2

Man kallar ett gammalt par till intervju. Intervjun ska äga rum på annan ort. Det äldre paret beger sig till bussen som ska ta dem till destinationen. Tidigt på morgonen far dem. När så dagen för intervjun är inne möts man av beskedet att man tyvärr inte har någon tolk att tillgå!! så det är bara för det gamla paret att åka ”hem” igen. Två och en halv dagar tog resan. Vilken nonchalans!!! Vad är det för puckon som ska handskas med människor? Ingen professionalism över huvud taget. Tänk om samma nonchalans fanns bland landets kirurger? Varför reagerar ingen?

Bakom migrationsverkets fasader döljer sig mycket mörker. Och dem får bara fortsätta. Hur vore det om man ändrade i flyktingpolitiken? Ett snabbare handhavande med ansökningarna. INGEN ska behöva vänta mer än MAX två månader. Ja eller nej. Då har man chans att vända sig någon annastans och inte spilla bort en massa viktiga år av sitt liv. Det är väl för fan inte bara välgödda svenska grisar som sölar i sig tårta på migr.verket som har rätt till sina bästa år på ett värdigt sätt.

Sverige går miste om människor med stor potential och begåvning. Unga människor med hög intelligens tvingas se sina år försvinna utan att kunna vare sig studera eller arbeta. Varenda svenne i den situationen skulle förr eller senare hamna i djup depression. Var finns männikovänligheten?

Inte på migrationsverket i alla fall. 

av:Olle Wästberg

Leila Khaled är en aktivist i PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. 1969 och 1971 genomförde hon två flygplanskapningar. Hon greps men frisläpptes i samband med en fångutväxling.

Khaled var tidigare enligt terroristlagen förbjuden att komma in i Sverige, men i år fick hon komma och tala på Kommunistiska Partiets och Syndikalisternas första maj-demonstrationer i Stockholm. Om detta är inget att säga.

Däremot att Leila Khaleds resa och uppehälle i Sverige finansierades av IASPIS, som är den internationella delen av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden. Konstnärsnämnden finansieras helt av staten och regeringen utser styrelsen.

Än märkligare är det att detta nästan inte lett till någon diskussion i Sverige. Axess chefredaktör Johan Lundberg tog upp frågan:
http://www.expressen.se/kultur/1.2417854/inte-sarskilt-sansad

Fp-riksdagsledamoten Liselott Hagberg frågade kulturministern, som svarade att "kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället med yttrandefriheten som grund." --- Det är "en viktig princip att regeringen inte blandar sig i hur myndigheterna, i det här fallet Konstnärsnämnden, beslutar i enskilda ärenden. Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen naturligtvis tar avstånd från all form av terrorism."
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=71&dok_id=GY12498

Att statliga medel används för att finansiera framträdanden hos svenska extremistorganisationer av en ikon-förklarad flygplanskapare är lite mer sensationellt än så. Och än mer sensationellt att få tycks bry sig.

http://www.wastberg.se/villhanyhetsbrev.php

 Hamas talar med kluven tunga (min anm)

Av: Khaled Abu Toameh     

Hamas ledare har på senare tid sänt motsägelsefulla budskap om sin politik och sina planer, vilket har fått en del bedömare i väst att hävda att rörelsen faktiskt förändrats, och att det är dags att närma sig den.

Men i själva verket har Hamas inte förändrats. Man behöver bara lyssna på vad Hamas säger på arabiska för att inse att de inte ens har för avsikt att förändras.

Denna vecka inföll vad som av palestinierna benämns "Nakbadagen" ("Katastrofdagen"), då man protesterar mot skapandet av Israel. Hamas upprepade då att man i enlighet med rörelsens strategi tänker fortsätta kampen mot Israel.

Hamas är inte bara ovilligt att ändra sina stadgar. Man tänker inte heller acceptera de tre krav som det internationella samfundet ställer för att inleda kontakter den islamistiska rörelsen, nämligen att avstå från våld, erkänna Israels rätt att existera, och acceptera de avtal som palestinierna och Israel redan ingått.

Å ena sidan har Hamas ledare berättat för västmedia att de accepterar tvåstatslösningen, baserad på 1967 års linjer.

Hamas ledare har också sagt till västerländska journalister - på engelska, förstås - att deras rörelse förändrats, och nu är villigt att avstå från våld.

I en intervju i New York Times tidigare denna månad, till exempel, förklarade den Damaskusbaserade Hamasledaren Khaled Mashaal att: 'Världen måste förhålla sig till vad Hamas står för idag. Hamas har accepterat en palestinsk stat inom 1967 års gränser inklusive östra Jerusalem, en avveckling av bosättningar, och rätten att återvända baserat på en långsiktig vapenvila.'

Mashaal klagade på att det 'inte var logiskt att det internationella samfundet fastnar i meningar skrivna för tjugo år sedan'. Han refererade uppenbarligen till Hamas stadgar, som kräver att Israel skall utplånas och där Hamas svär på att fortsätta kampen mot den judiska staten.

Mashaal är inte den ende Hamasledare som riktar den typen av försonande budskap till publiken i väst. En annan är Ahmed Yousef, rådgivare till Hamas premiärminister Ismail Haniyeh på Gazaremsan.

Yousef, som av en del västliga journalister beskrivits som en "moderat röst" i Hamas, har fått förtroendet att marknadsföra sin rörelse till omvärlden.

Den som lyssnar på Yousef och läser vad han skriver i västlig media, får intrycket att Hamas är en fredlig organisation vars enda mål är att leva i fred med sina judiska grannar.

I en artikel betitlad "Vad Hamas vill", skrev Yousef, också i New York Times, att Hamas har försökt närma sig det internationella samfundet för att förklara sin plattform för fred.

'Hamas har konsekvent erbjudit en tioårig vapenvila med israelerna i försök att skapa en lugn atmosfär där vi kan lösa våra meningsskiljaktligheter', sa han.

Sådana meddelanden hörs emellertid nästan aldrig på arabiska. Tvärtom har Hamas budskap på arabiska alltid varit konsekvent och tydligt.

Samtidigt som Mashaal och Yousef talar på engelska om att acceptera tvåstatslösningen, bedyrar de flesta andra Hamasledare på arabiska att deras rörelse aldrig skulle erkänna Israels rätt att existera.

Efter undertecknandet av försoningsavtalet mellan Hamas och Fatah, som förhandlats fram under egyptisk ledning, försäkrade islamiströrelsens företrädare i Syrien, Libyen och Gaza åter palestinier och araber att deras rörelse inte hade övergett sitt mål att "befria hela Palestina".

Hamas ledare har på arabiska också lovat att deras stadgar inte kommer att förändras trots att man åter närmat sig Fatah.

Om man verkligen vill veta vad Hamas tycker, ska man gå efter vad Hamas ledare säger till sina anhängare i moskéer och på offentliga möten i Gazaremsan, inte vad de skriver i New York Times eller the Guardian.

Khaled Abu Toameh

Publicerad i Hudson New York 17 maj 2011
http://www.hudson-ny.org/2126/hamas-english-arabic 

Källa: http://www.si-info.org/