Hamas talar med kluven tunga (min anm)

Av: Khaled Abu Toameh     

Hamas ledare har på senare tid sänt motsägelsefulla budskap om sin politik och sina planer, vilket har fått en del bedömare i väst att hävda att rörelsen faktiskt förändrats, och att det är dags att närma sig den.

Men i själva verket har Hamas inte förändrats. Man behöver bara lyssna på vad Hamas säger på arabiska för att inse att de inte ens har för avsikt att förändras.

Denna vecka inföll vad som av palestinierna benämns "Nakbadagen" ("Katastrofdagen"), då man protesterar mot skapandet av Israel. Hamas upprepade då att man i enlighet med rörelsens strategi tänker fortsätta kampen mot Israel.

Hamas är inte bara ovilligt att ändra sina stadgar. Man tänker inte heller acceptera de tre krav som det internationella samfundet ställer för att inleda kontakter den islamistiska rörelsen, nämligen att avstå från våld, erkänna Israels rätt att existera, och acceptera de avtal som palestinierna och Israel redan ingått.

Å ena sidan har Hamas ledare berättat för västmedia att de accepterar tvåstatslösningen, baserad på 1967 års linjer.

Hamas ledare har också sagt till västerländska journalister - på engelska, förstås - att deras rörelse förändrats, och nu är villigt att avstå från våld.

I en intervju i New York Times tidigare denna månad, till exempel, förklarade den Damaskusbaserade Hamasledaren Khaled Mashaal att: 'Världen måste förhålla sig till vad Hamas står för idag. Hamas har accepterat en palestinsk stat inom 1967 års gränser inklusive östra Jerusalem, en avveckling av bosättningar, och rätten att återvända baserat på en långsiktig vapenvila.'

Mashaal klagade på att det 'inte var logiskt att det internationella samfundet fastnar i meningar skrivna för tjugo år sedan'. Han refererade uppenbarligen till Hamas stadgar, som kräver att Israel skall utplånas och där Hamas svär på att fortsätta kampen mot den judiska staten.

Mashaal är inte den ende Hamasledare som riktar den typen av försonande budskap till publiken i väst. En annan är Ahmed Yousef, rådgivare till Hamas premiärminister Ismail Haniyeh på Gazaremsan.

Yousef, som av en del västliga journalister beskrivits som en "moderat röst" i Hamas, har fått förtroendet att marknadsföra sin rörelse till omvärlden.

Den som lyssnar på Yousef och läser vad han skriver i västlig media, får intrycket att Hamas är en fredlig organisation vars enda mål är att leva i fred med sina judiska grannar.

I en artikel betitlad "Vad Hamas vill", skrev Yousef, också i New York Times, att Hamas har försökt närma sig det internationella samfundet för att förklara sin plattform för fred.

'Hamas har konsekvent erbjudit en tioårig vapenvila med israelerna i försök att skapa en lugn atmosfär där vi kan lösa våra meningsskiljaktligheter', sa han.

Sådana meddelanden hörs emellertid nästan aldrig på arabiska. Tvärtom har Hamas budskap på arabiska alltid varit konsekvent och tydligt.

Samtidigt som Mashaal och Yousef talar på engelska om att acceptera tvåstatslösningen, bedyrar de flesta andra Hamasledare på arabiska att deras rörelse aldrig skulle erkänna Israels rätt att existera.

Efter undertecknandet av försoningsavtalet mellan Hamas och Fatah, som förhandlats fram under egyptisk ledning, försäkrade islamiströrelsens företrädare i Syrien, Libyen och Gaza åter palestinier och araber att deras rörelse inte hade övergett sitt mål att "befria hela Palestina".

Hamas ledare har på arabiska också lovat att deras stadgar inte kommer att förändras trots att man åter närmat sig Fatah.

Om man verkligen vill veta vad Hamas tycker, ska man gå efter vad Hamas ledare säger till sina anhängare i moskéer och på offentliga möten i Gazaremsan, inte vad de skriver i New York Times eller the Guardian.

Khaled Abu Toameh

Publicerad i Hudson New York 17 maj 2011
http://www.hudson-ny.org/2126/hamas-english-arabic 

Källa: http://www.si-info.org/

av: Franz T. Cohn 

Utdrag ur längre artikel som inom kort återfinns på SII:s hemsida. Vi återkommer i nästa Snabbnytt med mer information om detta.

Läkemedel

En helt osannolik tillväxt har de senaste åren skett inom den farmaceutiska industrin.

Läkemedelsföretaget Teva är idag världens största tillverkare av generiska läkemedel. Det har en omsättning på ca 105 miljarder kronor. Antalet anställda är 40 000 i hela världen varav 5 000 i Israel. Förklaringen till denna framgång är att man i alla länder försöker få ner sjukvårdskostnaderna genom att använda läkemedel vilkas patent har gått ut men som fortfarande används. Originaltillverkarna har försökt hålla priserna uppe men generikatillverkarna har tagit över med billigare kopior. Teva har fabriker i Israel, USA, Europa och Latinamerika.

Egna läkemedel mot MS och Parkinson

Men Teva har också tagit fram egna nya och intressanta läkemedel som härrör från forskning på israeliska universitet. Ett av dessa är Copaxone för att hejda multipelskleros. Det lär enligt en bekant som har sjukdomen vara det bästa på marknaden. I samarbete med ett svenskt företag i Lund, Active Biotech, lanseras snart ett läkemedel mot MS som kan tas oralt som tablett, istället för Copaxone som måste injiceras. Ett annat originalpreparat från Teva är Azilect® (rasagiline) mot Parkinsons.

Det finns också en hel del nya immunologiska utvecklingar att hålla ett öga på framöver, både hos Teva och mindre biomedicinska företag. Stamcellsforskningen på universiteten och i nya företag är omfattande.  

Inom medicinsk teknik pågår en snabb utveckling i Israel. Här vill jag bara nämna ett av flera intressanta medicinska teknikföretag som vuxit fram de senaste åren. Det är Given Imaging med sina unika pillerkameror för enkel diagnostik av tarmåkommor. Det är en videokamera i miniatyr som med en radiosändare ryms i en kapsel, lik ett större vitaminpiller, som sväljs. Från pillret sänds färgbilder till en yttre videobandspelare som patienten kan bära på under de timmar som det tar för pillret att passera tunntarmen. Metoden används redan på flera svenska sjukhus. Nya typer har utvecklats för undersökning av matstrupen och av tjocktarmen.

Källa: http://www.si-info.org/

ABBAS MÅSTE FÖRFALSKA HISTORIEN FÖR ATT FÖRSVARA PALESTINSK ARABISKA KRAV Den 16 maj skrev PA-ledaren Mahmoud Abbas en artikel i New York Times där han framlade sin uppfattning om kampen för en palestinsk stat. Abbas kommer ihåg när han som ”en 13-årig palestinsk pojke” 1948 drevs ut från Safed i Galiléen till Syrien. Han beskriver, hur ”sioniststyrkor drev ut palestinska araber” och att sedan ”Arabiska arméer ingrep” - för att stoppa sionisterna.

Abbas säger vidare, att ”sista gången frågan om en palestinsk statsbildning var en huvudfråga” i FN, var 1947 då det skulle avgöras ”huruvida vårt hemland skulle delas i två stater.” Men, fortsätter han, etablerandet av vår palestinska stat är fortfarande ett ouppfyllt löfte.” Efter att ha beskrivit judarna som kolonisatörer, avslutar Abbas med att ”endast ockupationen av vårt land hindrar oss från att nå vår fulla nationella potential.”

Kommentar: Abbas artikel är en fullständig förfalskning av historien, och hans skriftliga djärvhet bottnar antagligen i hans övertygelse att läsarna inte känner till historiska fakta. Artikeln syftar till att beröra känslans strängar för det sinne för rättvisa och ärlighet som är så vanligt i den amerikanska medvetenheten. Han använder emotionella, men snedvridna argument för att nå detta mål.

Det finns åtskilligt som vi måste komma ihåg angående utdragen ovan. Allra först: år 1948 skulle den lille Mahmoud inte ha beskrivits som en ”palestinsk” utan som en ”arabisk” pojke. Araberna i det området såg sig själva, och gör så fortfarande, som en del av den arabiska umma (folk). De såg det brittiska Palestina-mandatet som en del av södra Syrien och inte som en separat geografisk enhet. Av den anledningen blev FN-beslutet att upprätta en ”arabisk” - inte en ”palestinsk” stat.

För det andra, var det araberna som vägrade att acceptera FN-förslaget att upprätta en arabisk stat (tillsammans med den judiska). Detta är inte ”ett ouppfyllt” löfte - Det är ett förkastat löfte! För det tredje, var flyktingarna ett resultat av att det var araberna som startade anfallskrig mot judarna - inte tvärtom. Därtill kom att många araber flydde, utan att man sett en enda judisk soldat. De flydde därför att man uppmuntrats av ledarna av de omgivande arabiska nationerna, som lovade att man skulle får återvända så snart som den judiska staten hade tillintetgjorts.

Sist och slutligen förmedlar artikeln det klara intrycket att 1947 skedde en stor orättvisa, då ”vårt hemland” delades i två stater. Abbas framlägger det här som en större eftergift. Men år 1947 såg inte det internationella samfundet det som att en stor orättvisa gjordes mot araberna. Tvärtom var det dåliga samvetet för judarnas skull, som hade lovats ett hemland i det brittiska mandatet. Judarna berövades på två tredjedelar av det, när Transjordanien (dagens Jordanien) bildades. De fick endast en smal remsa land, delat i tre delar och till stor del bestående av öken.

Araberna, bland vilka de palestinska araberna räknades som en integrerad del, hade redan självstyre i ett antal länder. Dessutom hade araberna i Palestina-mandatet aldrig varit en enskild nation. Rättvisa krävde att en judisk stat blev etablerad i landet, där judar hade bott i 3500 år, det enda land som de någonsin har kallat för sitt hemland.

Abbas kan förfalska historia och kan även bedra ett stort antal människor till att tro på dessa osanningar. Men kommer upplysta politiker, som lätt kan kontrollera fakta, att tillåta att en sådan intrig ska lyckas? Om en nation beslutar att erkänna den palestinska staten, bör man inte göra det grundat på förfalskningar.

http://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=12980#2

Den israeliska försvarsstyrkan (IDF) sade igår, efter undersökningen av hur den judiska tillbedjaren Ben Yosef Livnat för två veckor sedan dödades av den palestinska myndighetens (PA:s) polis, att attacken var obefogad. Tillbedjarna, som kom tidigt på morgonen för att be vid Josefs grav i Nablus, utgjorde på inget sätt någon säkerhetsrisk för polisen och bedjarna handlade inte på sådant sätt att det motiverade att polisen sköt mot dem. IDF sade att totalt 44 skott avfyrades mot judarna, av vilka de flesta, om inte alla, var obeväpnade. Inga skott avfyrades i andra riktningen.

Enligt IDF var åtminstone två av den palestinska myndighetens poliser utbildade av amerikanerna vid basen i Jordanien och en annan hade tidigare varit inblandad i terrorism. Poliserna sköt för att döda, sammanfattar IDF. Utredningen av händelsen fortsätter.

Kommentar:
Allteftersom omständigheterna kring denna händelse blir klarare, blir PA:s försök att framställa tillbedjarna som ett hot mot poliserna uppenbarat som osanna. Nyktra som vanligt i sina slutsatser ”utesluter” IDF inte att detta var en terrorhandling. Det faktum att 44 kulor avfyrades, fastän judarna försökte komma undan, medan inga kulor avfyrades mot poliserna, bevisar bortom skuggan av varje tvivel att PA:s officerare besköt personer som inte utgjorde något hot. Det är därför svårt att undvika slutsatsen att det faktiskt handlar om terrorism.

Då infinner sig en huvudfråga: Om PA:s poliser som skjuter och dödar (av en tillfällighet råkade de döda ”bara” en person) ursäktas av PA-ledare och rättsväsendet, ska då USA fortsätta att utbilda dem? Bör EU fortsätta att bidra ekonomiskt till sådana insatser? Inte så att detta fenomen är nytt. Som en del av Oslo-överenskommelsen tilläts PA att etablera en polisstyrka och Israel utrustade dem med vapen. Dessa vapen vållar många israelers död när ”polismännen” sadlade om och förvandlade sig till terrorister.

Så länge ”Nakba attityden” som beskrivs i föregående artikel dominerar, kan man inte förvänta sig att sådana här incidenter kommer att upphöra. Att låta brott som detta passera ostraffade stärker den attityden och sänder ett klart budskap till den unga generationen att brott mot judar tolereras. Hur länge ska det internationella samfundet fortsätta att stödja en sådan regim?

http://click.livetsord.se/mail/RLS?mid=879624060&guid=1j8GaT&lid=6519206