Fortfarande under vamt täcke, fönstret på glänt, vårfågelkvitter och solljuset strilande genom sovrumsgardinen. Kaffedoften når både smaksinne och luktsinne. Det enda som fattas är flugans surr mot fönstret men det är för tidigt för flugor att surra än. Vinterkylan biter sig fast nattetid. 

Annars ger mig stunden en känsla av att vakna upp hos mormor en tidig sommarmorgon. Bekymmersfri, lekfull, förväntansfull utan oro för att något ska krackelera bilden. Jag älskar dessa morgnar. De är som ett löfte om vad som väntar efter detta livet. Ro och frid. En oas i verkligheten här och nu.

I min oas finns inga svek, inga dolda syften, inga "bad attitudes". 

Jag fann en ensam själ.
Hon satt på en bänk.
Jag såg ett foto av en liten flicka
med oskyldigt godtrogen blick från blåa speglar.
Det linblonda håret lyfter i den lyckliga barndomsbrisen.

Jag tappar andan! Den lilla är ju jag!
Melodin tappar toner på sin väg från då till nu.
En brusten harmoni.
Livet kom emellan. Emellan oskuldsfullheten och tilliten.

Någonstans därnere på hjärtats botten hittar jag trots allt den lilla.
Hon lever i förväntan.
Fortfarande hoppfull med drömmar.
Aldrig dör hoppet.
Kärleken till livet och tron att på att allt alltid kan bli bättre.
Kanske bakom nästa krök.

Besvikelse igen.
Hoppet spirar. Nyfikenheten bär mig runt nästa krök.
Där bakom, vad månde det finnas?
Nyfikenheten, hoppet och tron driver den lilla framåt.
Någonstans på vägen skall blåa små speglar få sitt löfte uppfyllt.  

  I LOVE MY DOG!  

Tack Gud för min hund och alla fina stunder hon bjuder på. Jag ber att hon ska bli helt återställd, först för sin egen skull, sen för att jag älskar den där lilla hårbollen och vill inte mista henne. Amen!  

Det ovan skrev jag den 20 november under rubrien "Både människor och djur..."

Vad har sedan hänt? Har hon blivit återställd?

From death to life.

Här följer en saklig redovisning av vad som hänt med Mirsa sedan hon blev sjuk.

Riktigt sjuk.

Blodproverna visade så höga världen att veterinären var tvungen att späda ut provet 3 gånger innan maskinen kunde läsa av resultatet. Och även då var levervärdena så höga att hunden snart skulle förgiftas av sig själv, eftersom lever hade noll funktion. Och det märktes på hunden som var mer död än levande.

Jag grät hela dagen, tårarna flödade i strida strömma HELA dagen. Min son var också jätteledsen (inget han visar framför morsan i vanliga fall).

En kompis som är jägare skulle få ta bort henne i skogen. En plats där hon känner sig fri och glad.

Mitt hjärta brast. Jag läste i bibeln att man ska be för de sjuka och smörja dom med olja. Oljan i sig är inte på något sätt "magisk" men det STÅR så och det står även att Gud hjälper både djur och människor. 

Jag bad för min hund under tårar. 

Grejen är den att hon har varit till en så stor glädje och välsignelse att det bara inte stämde att det var tvärslut. Men lider hunden MÅSTE man hjälpa den att få sluta.

Jägaren som skulle ta bort min hund skulle inte kunna göra det förrän om ett par dagar. Under dessa dagar bad jag till Gud.

Jag matade henne med vatten från mitt finger tills hon druckit nästan en halv dl. Det tog tid att tömma den lilla koppen, men hunden måste få i sig vätska. Många människor som ligger inför döden upplever en sådan törst och Mirsa orkade inte ens stå upp och dricka själv. Jag ville inte att hon skulle törsta ihjäl. Paradoxalt.....

Jag matade henne på samma sätt med välling, vilket var det enda hon ville ha. Det tog lång tid varje gång men hon är värd allt.

Jag började se små små förbättringar, sakta men säkert. Steg för steg. Detta var för en vecka sedan.

  SHE'S BACK ON TRACK! 

She eats, she plays, she barks, she poops, she pee, she guards, she loves, she do all the things she used to do. And more :) . 

        

Den renaste och mest möjliga stunden,

tidig morgon

huset är uppfyllt av tystnad,

"sounds of silence".

Silence of God

sounds louder than anything,

it speaks words of life.

I skenet av värmeljusen,

stormens vinande i knuten

försöker äta upp "the silence of God".

Det stormar verklilgen ute

och här innne sitter jag i Guds talande tystnad.

Som profeten Elia,

Han såg stormen som bröt loss klippor men 

"Herren var inte i stormen"

Han såg jordbävningen men

"Herren var inte i jordbävningen"

Han såg elden men

"Herren var inte i elden".

När Elia hörde den stilla susningen

gömde han sitt ansikte.

Varför? Därför att DÄR var Herren. I grottan.

Jag sitter här inne i min "grotta" denna morgon.

Här är det endast Herrens stilla susning jag lyssnar efter.

Och jag hör den faktiskt.

Han talar livgivande ord till mitt inre.

Det är sant. Jag upplever det ju.

Ute stormar det rent bokstavligt, jorden bävar på sina håll i världen

bränder härjar och orsakar stora skador.

Reklam, information, erbjudanden, kom och köp,

billigt, tag två för priset till en osv. 

Flodvåg efter flodvåg av uppmaningar från Mammons tempel.

Bättre fly än illa fäkta (från ordspråksboken i Bibeln).

Jag flyr in i min arla morgongrotta.

Här får jag kraft och inriktning för dagen. 

Herren ger sabbaths vila i hjärtat.

Mitt i bruset och strulet.

Stackars människor.

August Strinberg sa: Det är synd om människan.

Ja, när hon står hjälplös utan hopp om att bli kvitt oro och ångest.

Jag älskar min Skapare.

Han ger så mycket och vill ge ännu mer.

Han stämmer träff med människohjärtat i det stilla.

Men ekorrhjulet slungar individer långt ut i periferin.

Det tar ett tag att bli avprogrammerad allt skräp som informationsflödet vill trycka in i våra stackars hjärnor.

Snacka om hjärntvätt!

Hellre hjärn och hjärttvättad av Skaparen än hjärntvättad och bergatagen av samhällsapparaten där ute

.  

Mitt värde som människa och person ligger inte i hur effektiv jag är i samhället.

Det ligger i min identitet hos Skaparen.

Jag älskar dig himmelske Fader.

Tack för livet du ger mig!

2,5 kg tung hund. Liten men naggande god. Med ett lejons attityd. Det vet alla pitbulls, rottweilers m fl som haft fräckheten att passera Mirsas territorium. Hon är en riktig järnlady. Jag brukar kalla henne "Margreth Thatcher". Enligt henne själv är hon en 100 % HUND! Hon har inga problem med att hon är liten. Det är det andra som har. Men i en hunds värld är det inte storleken som har betydelse. 

Jag fick min hund.

Jag hade inte möjlighet att köpa en, och det var en sådan här jag ville ha.

Jag talade om för min Skapare att jag längtade hjärtat ur kroppen efter en hund.

Jag bad under en viss tid till Gud om detta.

En dag kommer en person fram till mig och undrade om jag ville ha hennes hund.

Det var Mirsa.

Jag kallar henne ibland för "Blessing", för det är vad hon är.

Gud vet alla våra tankar och läser vårt innersta. Vare sig vi tror på Honom eller ej.

Mirsa är 10 år nu. En ganska präktig ålder för en hund.

Man hinner med ganska mycket under sitt liv.

I somras tog hon studenten.  

Men, för fyra dagar sedan trodde jag att det var slutet för min lilla vän.

Hon som alltid kommit och krafsat med tassen, velat upp i min famn när hon känt att jag varit ledsen eller upprörd.

Nu blev det min tur att hjälpa henne.

CHOKLADFÖRGIFTNING!!!

 Alla symtom man kan tänka sig. Det är så hemskt när småbarn och djur är sjuka.

Dem kan ju inte tala om vad som är felet. 

Från att vara en tuffing till att ligga halvt medvetslös på sin kudde i soffan var ingen rolig syn.

Jag vet inte om hon verkligen fått i sig choklad men jag har mina aningar om hur det i så fall kan ha gått till. Människor tycker att hon är liten och söt (de skulle bara veta...) och vill i all välmening dela med sig av sitt goda. I mattes frånvaro.

GE ALDRIG CHOKLAD TILL EN HUND!!!

                                                                                                                                                    Det kan i värsta fall orsaka hjärtstopp och plötslig död.   

I bästa fall klarar sig hunden utan kroniska skador på njurar och lever. 

Det är i det här stadiet jag befinner mig med min hund. Hon har blivit bättre, men än har hon konstiga symtom som förhoppningsvis kommer att försvinna. Nästa vecka ska veterinären ta prover för att se om hon verkligen fått i sig choklad och kolla eventuella skador. Jag har matat henne med välling, slick för slick, för hon dricker inte ur skålen själv. En halv dl, doppat fingret i och hon har slickat i sig droppe för droppe tills skålen varit tom. Paraffinolja mixat ner i vätskan som förhoppningsvis trollat bort den dåliga smaken. Oljan vid en eventuell förstoppning (eftersom jag inte vet om det verkligen är choklad hon fått i sig). Nu återstår att fortsätta vårda och BE för att hon blir återställd. En liten hund blir ju ofta äldre än en större hund så hon kan ha några goda år till att dela med mig. 

Nu kommer snön och alla spännande snöflingor som dalar ner i päls och på nos. Och alla spännande dofter som andra artfränder lämnat efter sig i snögömmorna. Livet är härligt och lekfullt, särskilt för en hund med attityd. Hon är en fighter som varit nära döden flera gånger. En sådan story delar jag med mig i följetongen till den här sjuka storyn.

Till sist vill jag bara upplysa om, att om du VET att din hund fått i sig en större mängd choklad (mörk är farligast) bör du genast ta hunden till veterinär för akut behandling med kräkningsmedel, kol och intravenös vätsketillförsel. Om det går för lång tid utan behandling kan som sagt njurar och lever ta skada, och det värsta som kan hända är att hjärtat stannar.

Tack Gud för min hund och alla fina stunder hon bjuder på. Jag ber att hon ska bli helt återställd, först för sin egen skull, sen för att jag älskar den där lilla hårbollen och vill inte mista henne. Amen!

Vad i hela friden är en sand dollar?

Ja, det undrade jag också när jag hörde ordet och såg en. Jag blev så fascinerad av den här varelsen att jag måste berätta om den.

En vacker imitation av ett snäckskal med perfekt avbild av en blomma på skalet. Blomman är dessutom så perfekt att den måste vara gjord i en maskin. Trodde jag. En massproduktion som en billig amerikansk affärsidé för souvenirtörstande turister på den amerikanska östkusten. Trodde jag. Min väninna, från amerikanska östkusten...... har en sådan i sitt hem. Jaha, hon har varit och handlat en låtsassnäcka, tänkte jag. Ja, den var ju fin. Det var allt. Trodde jag. Tills jag fick höra verkligheten bakom denna Guds fantasifulla skapelse. Och den gömmer på en hemlighet.

Detta är alltså en sanddollar. Ett skal efter en  Echinoids, sjöborrens och sjöstjärnans släkting. Den är alltså ett djur. Den på bilden har varit död länge men blivit som ett snäckskal. Den inristade blomman är inte inristad. Den har funnits med från början. Orörd av vare sig människohand eller maskin. De fem hålen har också funnits med från början. En levande Echinoids är mörkare i färgen och täckt av små taggar. På undersidan sitter munnen och inuti mitten av skalet finns några lösa delar som man kan höra om man skakar skalet. Där finns fem bitar som fungerar som tänder. Där i ligger hemligheten och den består av fem små bitar som precis liknar fem duvor som lyft i vinden. Om man bryter sönder den ramlar dessa fem ut, men då har man ju inte kvar det vackra skalet. Hittar man två kan man ju bryta den ena och spara den andra. De finns på stränder runt om i världen.

Här kan du se levende sanddollars.

Även undersidan har ett vackert mönster som om det vore inristat av människohand. Den här lilla, för mig helt okända skapelsen, har en liten legend, som följer:

  Tidig morgon. 

Sitter hopkurad i fåtöljen med varm kaffemugg.

Ponchon med ull från latinamreikas al paca-djur

ligger svept över mig

i denna Lapplands gråa oktobermorgon.

På bordet bryter ljusen mjukt det mörka.

Jag vill stanna tiden en timme extra eller så.

Vill inte att dagen kommer med sin vassa strålkastare och

späder ut mitt varma "ickemörker"

och "ickeljus"

med sin skarpa ohulda verklighet.

"En tröst i ljuset", kanske det...,

själv finner jag tröst i mörkret.

Hur ska man annars kunna se ljuset?

Det är kontrasterna som gör att man vet att man lever.

Kontraster skapar dramatik.

Dramatik skapar liv. 

Smärta och dess motsats.

Motsatsen, vad är det?

Ett liv utan smärta?

Är man död då?

Nu kommer dagen ändå med sitt obevekliga dagsljus.

Det är dags att ta fram surfingbrädan.

Jag kan inte det där med att surfa.

Men jag måste försöka.

Någonstans mellan vågorna ska jag nog lyckas hålla mig upprätt.

Vilken känsla!

När man tagit sig förbi och igenom.

Till syvene och sist är man alltid ensam.

Ensam i sitt hjärta.

"Man är sig själv närmast", heter det.

Till sist står man där med alla goda ord och råd på vägen.

Medan alla andra går sina vägar. 

Kvar i ett mishmash av förvirrande tips från närmaste vänner, står man vilse och allena.

Vad kan man begära?

Att man landar i sig själv och vakar över integritetens osynliga men viktiga barriär.

Våga möta sin ensamhet.

Sortera bort alla välmenande ord. För ett tag.

Vad vill man själv? Den nakna sanningen, VAD är ens egna drömmar och ens egen önskan?

Känn på det, utan avfärgning från andras värderingar.

Din själs nakenhet, vågr du möta den? Det kan vara skrämmande.

Men där i grå-hålet i din själ, ensam med all förvirring, där du tar slut, där ligger hoppets källa.

Drick ur den!

Bli ensam med din ensamhet.

Bara där kan du finna dig själv.

Jag undrar hur många som någonsin varit riktigt ensam i sin ensamhet.

Där får man riktig tillgång till SINA EGNA drömmar. Obesmittade av andras tankar.

Som nyfödda oförstörda bebisar.

Låt inte längtan bli din föda. 

Rör dig i riktning mot dina drömmar. Förverkliga.

Bara DU kan förverkliga dem i ditt liv.

Dina vänner kan endast följa med en liten bit på vägen. 

De kommer aldrig att leva dina drömmar.

De har egna sådana som de längtar efter.

Våga leva ditt liv som du önskar, det finns bara en som kan göra det.

DU!