"I den bästa av världar skulle jag önska att människor fick vara de unika själar de är. Men i denna spolformiga normalitet som alla ska passa in i finns det inte plats för de med extra temperament och annorlundaskap". ( sagt av Hannah Nyheim, Göteborg )

Att passa in. Passa in på jobbet. Passa in i gänget. Passa in i kyrkan. Passa in i klassen. Osv. Vem är det som har rätt att avgöra om någon "passar in"? Och passar in i vems mall? Det är normen som avgör. Samhällets norm. Där man mäter varandra, värderar varandra om man kvalar in  .  In i .... ja vad? Vill jag ens bli som de som kvalat in och utgör själva normen? Det beror på hur normen ser ut. Kanske är det så att normen inte kvalar in i min värld. Det är normen som har dålig passform, inte jag!  

Jag vägrar anta en annan skepnad för att åtnjuta acceptans från massan. Jag vägrar manipuler med min själs gener för att andra ska bli nöjda och lugna. Jag är jag och det tänker jag fortsätta att vara tills jag dör  .

Att trycket från omgivningen om hur man bör vara kan upplevas så starkt att det kan få den enskilde att känna att man helst skulle vilja dra ut på havet. Har ibland tänkt på sjömännen från förr i tiden. Hur många av dessa var personer som inte riktigt "passade in"? Var det längtan efter ett liv utan hårt åtdragna band som drev dem till sjöss? Kanske man skulle ta värvning på ett segelfartyg från 1700-talet      ? Eller uppsöka ett zigenarläger. Där kanske man skulle trivas  . Eller slå sig ner i en kultur och ett samhälle som bättre matchar min själsliga DNA. Där det är ok att gestikulera och höras. Om man skriker för att man är arg höjer ingen på ögonbrynen utan säger bara " hon är bara arg-det är normalt" eller om man skrattar så folk hör det (bevars) så skrattar omgivningen MED. Men nej, så är det inte alla gånger minsann, istället hyschas men ned för FOLK KAN JU HÖRA!! Och TÄNK o dem hör!  Gråta lite försiktigt kan vara accepterat. Det är ju lite fint att visa känslor, heter det då. Men bara då, kom ihåg det. Och bara lite  . 

Det vore bra för folk i vårt karga klimat om de verkligen fick HÖRA någon riktigt arg, glad och ledsen på ett sätt man inte är van. Det är ju det som är att vara människa, for heavens sake! Varför ska man stänga in och vingklippa sig själv? Vem har rätten att göra så mot det som är högst mänskligt? En tavla vore ingen tavla om man inte fick använda färgerna fritt.

Normer finns i alla samhällen och grupperingar, och att passa in till 100 % går nog ingenstans men mer eller mindre passform kan man ju hitta. Jag tror att min yviga själ har en mission. Att fortsätta vara JAG. Utan bedövning för omgivningen. Med allt vad det innebär                        

May the almighty bless you all!