Jag fann en ensam själ.
Hon satt på en bänk.
Jag såg ett foto av en liten flicka
med oskyldigt godtrogen blick från blåa speglar.
Det linblonda håret lyfter i den lyckliga barndomsbrisen.

Jag tappar andan! Den lilla är ju jag!
Melodin tappar toner på sin väg från då till nu.
En brusten harmoni.
Livet kom emellan. Emellan oskuldsfullheten och tilliten.

Någonstans därnere på hjärtats botten hittar jag trots allt den lilla.
Hon lever i förväntan.
Fortfarande hoppfull med drömmar.
Aldrig dör hoppet.
Kärleken till livet och tron att på att allt alltid kan bli bättre.
Kanske bakom nästa krök.

Besvikelse igen.
Hoppet spirar. Nyfikenheten bär mig runt nästa krök.
Där bakom, vad månde det finnas?
Nyfikenheten, hoppet och tron driver den lilla framåt.
Någonstans på vägen skall blåa små speglar få sitt löfte uppfyllt.