Gryning duvblå

Himmel i balans och harmoni

Färger som toner

ur himlasymfonin

Rosa finns om du lyssnar noga!

Synligt lavendelblå

Likt stråkars flöde

Dämpat samlas i crescendo

när dagen bryter med sin första klara ton.

Tar sats och solen briserar över 

frusna nejden.

Det finns där bortom

Hoppet Våren 

Surfa blott på 

dur och moll

och du vaknar strax yrvaket

av ett plötsligt genombrott!

© C E -13

En hand greppar efter, ja vad?

Ett öde, ett annat.

Att överleva, ha överlevt,

är också ett öde.

En dom, en livslång.

Att komma undan sitt öde,

fanns inte bland dom som gick.

Vem är jag?

De som blev kvar-

åminnelse, får inte glömma!

Nej, jag vet, tänk om jag kunde!

För en stund, att vila sitt väsen, sönderknust.

Död existens som lever sin död.

En hand greppande efter syfte, ett enda.

Jag. Varför?

Insikt jag inte vill ha!

Omfattningen av brottet, omfamningsbart?

Om möjligt så, då vaknar driften.

Driften av tvingande liv.

Driften av triumf? En hämnd av liv och hopp?

Vi talar till dig från skuggorna.

Berätta mitt barn!

Även om du döden dör om igen.

Berätta åter och åter.

Uppstå till liv åter och åter.

Berätta åt levande och döda.

Inte alla orkar.

Tungan är ditt vapen,

Orden din amunition

Vad du har sett och hört

är den gnista som antänder.

Tystna inte mitt barn!

Du är hoppet för oss skuggor utan kropp.

Var vår röst, berätta!

Berätta om våra drömmar som aldrig föddes.

Fick inte plats i de levandes land.

Berätta om vår längtan

Vår vardag.

Berätta om familjesammankomster vi aldrig fick bevista.

Mitt barn, berätta och låna oss din röst.

Vi lever i din skugga.

Skingra molnen,

låt din sol ge oss och ljus.

Våra minnen föds till Liv igenom dig, mitt barn.

Berätta.....

©opyright

Stjärnfall
Snöfall
Bifall
Avfall
Ifall
Frånfall
Framfall
Fallos
Vattenfall
Infall
Utfall
Brottsfall
Påfallande lika.

Litet ulligt
Där nosen möter huvudet
uppstår en nästan 90 gradig vinkel.
Min nästipp passar perfekt där.
Din villkorslösa kärlek bevisar du när du med din lilla kraftgärning "stångar" mig tillbaks i samförstånd.
Du är ett gosedjur som fått liv.
Mitt lilla ulltroll vad jag älskar dig.
Du sprätter av liv och har blivit yngre och yngre till sinnet för varje år. Trots ett femtal ggr du överlevt dig själv.
Att det kan rymmas så mycket liv, karaktär och smittande livsglädje i en så liten kropp, på tre kilo.
???

Ett monument
Ett kärleksnäste
Omslingrade formgjutna
utan fogar
Därinne i den till synes
kalla statyetten, det frusna ögonblicket
pågår evig kärlek
Ett vibrerande "nu"
Samförstånd, älskog, undergivet givande
krävande tagande, uppfyllelse!
"Vi" ett levande monument
över vår pågående tillblivelse.
©C Eilefors 1 Dec -13

Det småländska sinnet sitter bergfast kvar. Ränderna går liksom inte ur. Kulturkrock med Norrland? Ibland undrar jag. Det är många saker som formar oss människor. Endel sorteras bort under livsprocessen, annat kommer till. Vi är vad vi blev, men vi blir vad vi väljer. Vi väljer utifrån omständigheter omkring oss men vi skapar också omständigheter med våra val. Därför ska man också akta sig för att skylla sina eländesupplevelser på sin omgivning. 

Ett av mina favoritcitat sades av den kände numer hädangågne neurologen och psykiatern Viktor E Frankl. Han var också överlevare av Förintelsen under andra världskriget. Han sade: "Människan kan bli fråntagen allt utom en sak, nämligen friheten att välja attityd i varje given situation".

Shit happens, saker sker, ibland drabbar det oss till synes utan vår egentliga inblandning. Vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till eländet. Om något mycket positivt drabbar oss behöver vi inte välja aktivt hur vi ska förhålla oss. Glädjen blir spontan och den är inte svår att surfa på.

Anledningen till denna lilla text är från början tankar på vänskap. Jag har bott 14 år i Vilhelmina. Vad som format mina uppfattningar om vänskap är betingelser i uppväxten/tonåren, tv, media erfarenheter. När jag först kom till Vilhelmina möttes jag av stor omsorg av människor jag kom att lära känna. Utan dom hade det nog varit ganska mycket mer ensamt än vad jag upplevde det. Ensamt pga att jag var nybliven änka och att detta försatte mig i ett säreget tillstånd som de "ickedrabbade" aldrig kan föreställa sig. Det är omöjligt att dela upplevelsen med andra hur omsorgsfulla de än är. I sitt hjärta är man alltid ensam. Detta var tidigt 2000-tal. 

Idag finns dessa människor kvar omkring mig men vi har inte mycket gemensamt att mötas kring i vardagslivet. Vi är alla olika. Så måste det få vara. 

Senare i livet har människor kommit och gått. Några, lätt räknade på en hand, kom att bli väldigt nära vänner. Sådana jag delat saker med som jag inte delar med vem som helst. Vederbörande har också anförtrott sig åt mig. Dessa individer är formade utefter livsbetingelser och personliga egenskaper som gör att de hanterar händelser på vägen på olika vis, precis som mig. Det är här mina tankar om vänskap kommer in.

En väninna talade om "ärlighet". För denne var ärlighet a och o i alla relationer. Något jag uppskattar. Jag är själv rak och förklarande när något uppstår som bör förklaras. I synnerhet till de som bekänt sig som min vän. När jag vid ett ganska märkligt tillfälle förklarade varför jag inte kunde ställa upp på ett visst evenemang avtog den här vänskapen mer och mer, vilket tog sig uttryck på flera olika vis. Då jag märkte detta förändrade jag mitt förhållningsätt till den här relationen. Istället för att uppsöka tillfällen till umgänge överlät jag till den andra att ta intiativ. På den vägen är det. Det som förr orerades om vara så värdefullt med min vänskap visade sig inte vara så mycket värt. Det är något jag uppskattar idag eftersom min energi och tid kan läggas på viktigare saker. Kasta inte pärlor för svinen heter det ju. Något åt det hållet är känslan. Med all respekt för det som var. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den här personen.

Detta skriver jag för att jag har behov av att skriva det. Detta är nu och ett led i att gå vidare.

En annan väninnerelation som varade i ca ett år gick i stöpet med orden om att vår vänskap aldrig skulle komma att existera igen. Jag frågade snopet vad orsaken var men fick aldrig något klargörande i frågan. Då jag tänker att det verkar vara så lättsamt att slänga sina vänner på detta vis uppstår frågan om jag har alldeles för stora förväntningar på människor? Jag förväntar mig nämligen av andra det jag kräver av mig själv.

Du som läser detta undrar säkert vad jag är för en människa som blir avpoletterad på detta vis. Ja, det har jag också frågat mig. I det första exemplet ställde jag inte upp på det förväntade. Jag gav en förklaring på det då det skulle försätta mig i samvetsbetänkligheter. I det andra exemplet kom det som en kalldusch och jag fick aldrig någon förklaring på det. Den personen har anförtrott mig saker hon funderar kring gällande problematik som handlar om just vänskap.

Slutligen, min vänskap är lojal och trofast. Har man fått mig som vän förblir jag en vän. Slänger man slarvigt bort mig som vän, genom ovan givna exempels vis eller genom att bara utebli och undvika mig, då är dessa personer att beklaga. Vad mig beträffar är jag bara att gratulera. Det krävs mycket för att vinna mig åter.

Numera är jag inte längre den som släpper in personer i mitt liv som tidigare. Bränt barn skyr elden. Integritet!

Ofta har jag på inrådan hälsat på hemma hos vänner och bekantar. Även detta slutade jag med då det blev slagsida på saken och det står i antingen Jobs bok eller Hesekiels bok: "Sätt inte din fot för ofta i din väns hus, för att denne inte ska tröttna på dig". Det syntes mig inte finnas tillräckligt med interesse att odla vänskap i bägge riktingar. Kulturkrock? Eller är jag "för mycket" som man säger lite negativit om personer man inte gillar? Smålänningens syn på vänskap i krock med Norrlänningens (var och en sin egen vän). 

Jag vet inte mer än att jag är förnöjsam över vem jag blivit och över vem jag vill formas till. Det är befriande att inte vara beroende av "stötteben" som går av när man lutar sig mot dem. Bättre är att lära sig gå i alla väder. 

© Aftontankar/Christina

Länge sen nu

lärt mig att gå

tunga väskor

långa armar, ont

Att vila?

Inte möjligt

framåt är enda livet

Fast du är borta

trodde det var omöjligt

Länge sedan

Ändå, livet blev skönt

Dåligt samvete för vackert liv

utan dig?

Det ville du inte

Omöjligt är möjligt

jag lever ju

dina pojkar är unga män

de är beviset

att du funnits-finns!

Jag ser dig varje dag

i deras ögon, gester och skratt.

Tröst och plåster

"En gammal människa måste dö

en ung kan dö", sa du mitt i livet.

Du dog ung. Alldeles för ung.

Döden skrämmer mig inte.

Därför att du log, du var lugn

Du var glad, vänlig och förtröstansfull.

Det möter mig en dag när min väv är klar.

Jag älskar livet så länge jag har det.

Det vill du.

Vi ses!

Ett ord från min Skapare 

betyder långt mycket mer 

än tusen sköna ord från 

människor!