Ett monument
Ett kärleksnäste
Omslingrade formgjutna
utan fogar
Därinne i den till synes
kalla statyetten, det frusna ögonblicket
pågår evig kärlek
Ett vibrerande "nu"
Samförstånd, älskog, undergivet givande
krävande tagande, uppfyllelse!
"Vi" ett levande monument
över vår pågående tillblivelse.
©C Eilefors 1 Dec -13

Det småländska sinnet sitter bergfast kvar. Ränderna går liksom inte ur. Kulturkrock med Norrland? Ibland undrar jag. Det är många saker som formar oss människor. Endel sorteras bort under livsprocessen, annat kommer till. Vi är vad vi blev, men vi blir vad vi väljer. Vi väljer utifrån omständigheter omkring oss men vi skapar också omständigheter med våra val. Därför ska man också akta sig för att skylla sina eländesupplevelser på sin omgivning. 

Ett av mina favoritcitat sades av den kände numer hädangågne neurologen och psykiatern Viktor E Frankl. Han var också överlevare av Förintelsen under andra världskriget. Han sade: "Människan kan bli fråntagen allt utom en sak, nämligen friheten att välja attityd i varje given situation".

Shit happens, saker sker, ibland drabbar det oss till synes utan vår egentliga inblandning. Vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till eländet. Om något mycket positivt drabbar oss behöver vi inte välja aktivt hur vi ska förhålla oss. Glädjen blir spontan och den är inte svår att surfa på.

Anledningen till denna lilla text är från början tankar på vänskap. Jag har bott 14 år i Vilhelmina. Vad som format mina uppfattningar om vänskap är betingelser i uppväxten/tonåren, tv, media erfarenheter. När jag först kom till Vilhelmina möttes jag av stor omsorg av människor jag kom att lära känna. Utan dom hade det nog varit ganska mycket mer ensamt än vad jag upplevde det. Ensamt pga att jag var nybliven änka och att detta försatte mig i ett säreget tillstånd som de "ickedrabbade" aldrig kan föreställa sig. Det är omöjligt att dela upplevelsen med andra hur omsorgsfulla de än är. I sitt hjärta är man alltid ensam. Detta var tidigt 2000-tal. 

Idag finns dessa människor kvar omkring mig men vi har inte mycket gemensamt att mötas kring i vardagslivet. Vi är alla olika. Så måste det få vara. 

Senare i livet har människor kommit och gått. Några, lätt räknade på en hand, kom att bli väldigt nära vänner. Sådana jag delat saker med som jag inte delar med vem som helst. Vederbörande har också anförtrott sig åt mig. Dessa individer är formade utefter livsbetingelser och personliga egenskaper som gör att de hanterar händelser på vägen på olika vis, precis som mig. Det är här mina tankar om vänskap kommer in.

En väninna talade om "ärlighet". För denne var ärlighet a och o i alla relationer. Något jag uppskattar. Jag är själv rak och förklarande när något uppstår som bör förklaras. I synnerhet till de som bekänt sig som min vän. När jag vid ett ganska märkligt tillfälle förklarade varför jag inte kunde ställa upp på ett visst evenemang avtog den här vänskapen mer och mer, vilket tog sig uttryck på flera olika vis. Då jag märkte detta förändrade jag mitt förhållningsätt till den här relationen. Istället för att uppsöka tillfällen till umgänge överlät jag till den andra att ta intiativ. På den vägen är det. Det som förr orerades om vara så värdefullt med min vänskap visade sig inte vara så mycket värt. Det är något jag uppskattar idag eftersom min energi och tid kan läggas på viktigare saker. Kasta inte pärlor för svinen heter det ju. Något åt det hållet är känslan. Med all respekt för det som var. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den här personen.

Detta skriver jag för att jag har behov av att skriva det. Detta är nu och ett led i att gå vidare.

En annan väninnerelation som varade i ca ett år gick i stöpet med orden om att vår vänskap aldrig skulle komma att existera igen. Jag frågade snopet vad orsaken var men fick aldrig något klargörande i frågan. Då jag tänker att det verkar vara så lättsamt att slänga sina vänner på detta vis uppstår frågan om jag har alldeles för stora förväntningar på människor? Jag förväntar mig nämligen av andra det jag kräver av mig själv.

Du som läser detta undrar säkert vad jag är för en människa som blir avpoletterad på detta vis. Ja, det har jag också frågat mig. I det första exemplet ställde jag inte upp på det förväntade. Jag gav en förklaring på det då det skulle försätta mig i samvetsbetänkligheter. I det andra exemplet kom det som en kalldusch och jag fick aldrig någon förklaring på det. Den personen har anförtrott mig saker hon funderar kring gällande problematik som handlar om just vänskap.

Slutligen, min vänskap är lojal och trofast. Har man fått mig som vän förblir jag en vän. Slänger man slarvigt bort mig som vän, genom ovan givna exempels vis eller genom att bara utebli och undvika mig, då är dessa personer att beklaga. Vad mig beträffar är jag bara att gratulera. Det krävs mycket för att vinna mig åter.

Numera är jag inte längre den som släpper in personer i mitt liv som tidigare. Bränt barn skyr elden. Integritet!

Ofta har jag på inrådan hälsat på hemma hos vänner och bekantar. Även detta slutade jag med då det blev slagsida på saken och det står i antingen Jobs bok eller Hesekiels bok: "Sätt inte din fot för ofta i din väns hus, för att denne inte ska tröttna på dig". Det syntes mig inte finnas tillräckligt med interesse att odla vänskap i bägge riktingar. Kulturkrock? Eller är jag "för mycket" som man säger lite negativit om personer man inte gillar? Smålänningens syn på vänskap i krock med Norrlänningens (var och en sin egen vän). 

Jag vet inte mer än att jag är förnöjsam över vem jag blivit och över vem jag vill formas till. Det är befriande att inte vara beroende av "stötteben" som går av när man lutar sig mot dem. Bättre är att lära sig gå i alla väder. 

© Aftontankar/Christina