I  Expressen den 17 februari 2011 står att läsa att nya hot om terror riktas mot Sverige med orden: "Det är på tiden att den svenska regeringen omvärderar sin position gentemot islam och muslimerna innan mujahedin slår till igen." 

Låt oss vända på steken och säga att det är på tiden att dessa våldsverkare som kallar sig muslimer, dvs mujahedinaktörer och andra våldsälskare inom genren, omvärderar sin position gentemot Det Heliga Livet vilket alla människor fått som gåva av den Högste, och gentemot alla livsbejakande muslimer, kristna, judar och övriga.

Att gå ut och söka tillfällen för att åsamka så stor skada som möjligt på mänskligt liv vinner inga mujahedin"ister" några anhängare på, vare sig till rörelsen som sådan eller Allah, som de säger sig tjäna. 

Att respektera det liv som Gud skapat är början till Gudsfruktan.

Men med yviga gester  väsnas jihadister, och med drama och svulstiga ord om ond bråd död för alla man inte lyckas skrämma till underkastelse, visar man endast mörker och ondska. Det förtjänar varken respekt, rädsla eller fruktan, vilket är några av de mål man vill uppnå med sina illdåd.

Våldsbejakande extremistisk islamism ska inte förknippas med de människor som i frid och ro vill utöva sin muslimska tro. Lika lite som vi bör förknippa inkvisitionerna eller korstågen med den kristna läran. Både inkvisitionerna och korstågen liknar i sitt väsende det som den extremistika islamismen idag uppvisar. Samma gamla blodtörstiga och maktfullkomliga ulv, dock i en annan skepnad och med annat namn än under medeltiden.

Islamism är en fiende till det öppna samhället. Liksom nationalism och annan extremism. Det är sant att majoriteten av terrordåd i Europa sker i separatismens och nationalismens namn, men jag undrar om ändå inte islamismen är det mest försåtliga hotet: Den sprider befogad rädsla inför det fria ordet. Vi törs inte säga och göra som vi vill därför att vi då riskerar livhanken och detta snörper det offentliga samtalet.

Låt oss minnas hur situationen var för fem år sedan. På andra sidan Öresund hade danska tidningar publicerat de nu så famösa teckningarna på Muhammed. En ohelig allians mellan muslimska diktaturer och islamistiska vettvillingar mullrade å det grövsta. Den danska regeringen blev trängd. Det danska folket hotades. Den danska flaggan brändes. Det danska näringslivet bojkottades. De danska tecknarna började leva under dödshot.

Resten är historia. 

I Sverige publicerade Sverigedemokraterna teckningarna, och fick en utrikesminister på fall. Lars Vilks har utsatts för attentat och en självmördare har sprängt sig till döds i Stockholm.

Rädslan finns där.

Ansvariga utgivare och museichefer talar om respekt för den andra och för religionen när de låter bli att publicera eller ställa ut, men i själva verket är de rädda. Men det vill få av dem kännas vid. Inte desto mindre har rädslan smugit sig in i det svenska offentliga rummet, och på så sätt har islamisterna redan vunnit en delseger. Vi talar inte ens öppet om att det förhåller sig på detta vis, utan vi går som katten runt het gröt när Sverigedemokraterna kräver kartläggning av utbredningen av den islamistiska ideologin. För tänk om vi blir anklagade för att vara islamofober?

Men islamism är en extrem politisk ideologi, och inte en religion. Islamism står i direkt motsats till det öppna liberala samhälle vi lever i. Jag vill gärna veta hur många i Sverige och i vår omvärld som motarbetar det vi håller så högt. För bara då kan vi avgöra hur stor hotbilden är, och ta fram strategier för att bekämpa våra fiender.

Jag tror att det fria ordets apostlar måste skaka av sig sin rädsla för att ta reda på fakta. Vi måste också våga publicera det vågade och provocerande. Annars kommer Sverigedemokrater och andra nationalister att skaffa sig ett tolkningsföreträde och skapa ökade motsättningar mellan helyllesvenskar och muslimer. Och det vore paradoxalt för nationalister och islamister har mycket gemensamt. Båda grupperna ser det annorlunda som hot, och vill stöta bort dem de finner oönskade. De attraherar båda unga arga män. De drömmer båda om en oförstörd och sann värld som de finner i historien respektive Koranen. 

Kampen står i själva verket mellan det öppna samhället och dess fiender – mellan liberaler å ena sidan och nationalister och islamister å den andra. Lösningen ligger inte i stängda gränser, utan i ett öppet sinnelag.

Sofia Nerbrand
Fri skribent och ordförande för Bertil Ohlininstitutet. 

Publicerad i Ystads Allehanda 27 januari 2011
http://www.ystadsallehanda.se/opinion/gastkronikor/sofianerbrand/