Om det hade funnits svenska utedass under tiden bibeln skrevs är jag säker på att de varit omnämnda i böckernas bok såsom "huset där G-d talar" eller "platsen där profeten fann ro" och dyl.

Det är i alla fall en plats förknippad med frid och ro. Att ta sin tillflykt till utedasset behöver inte vara förknippat med kroppslig "nöd". Att få stänga den gnekande dörren och lägga på haspen från insidan (efter en noggrann koll att inga 8-beningar sitter och lurpassar) är som att komma in i ett svalt kyrkorum och bara slå sig ner och vila från hetsen. Älven som stilla flyter på i sakta men säker mak, vindens tidlösa susande i löven, ja gränsen mellan frid och vemod är hårfin.

Där på sitsen kan man gömma sig från kraven. Det enda som möjligen kräver är ... ja... Hrm..  

Mellan springorna kan man urskilja det som finns på utsidan. Beroende på var dasset står placerat blir intrycken skiftande. Man ser världen från ett annat perspektiv. Och i små delar. Hela bilden från världen utanför ryms inte i en liten springa. Och kanske är det så med livet, vi har inte hela bilden men vi vet att den är större än vi kan se. Ibland är man tvingad att acceptera att man inte ser vidden av allt som händer i ens värld. Smått eller stort. Terrordåd eller trubbel på det personliga planet. Då får man krypa ihop i sitt lilla dass och sluta försöken med att få ihop helheten, och lita på att det finns någon som är större och som har hela bilden, som har kontroll, även över mitt lilla kaos, Han som skapat mig känner väl till mitt dass och där får Han möjligeht att ge mitt hjärta en stunds vila. Där har man inte heller utrymme att jaga runt, kan endast sitta ner och vara. Innan man rusar ut i världen och jagar vidare. Oåtkomlig för friden som finns, också i en värld som snurrar fortare och fortare. 

Var rädd om ditt utedass!